Kollegor, medarbetare!
Den tid som förflutit sedan universitetsstyrelsen bad oss starta detta utredningsarbete har nog för många kantats av en strid ström svåra frågor medan det för andra har varit en fråga som förefallit perifer. Nu, när vi står vid beslutet, så berör den oss alla. Det är ett beslut som bygger på många olika delar och som har många olika betydelser.
För det första är det ett beslut om universitetets framtidsbygge med långsiktiga konsekvenser. Vi lever i en tid när villkor och förutsättningar för högre utbildning och forskning är under omprövning. Det är inte första gången, övergången från de elitistiska maktuniversiteten under mellankrigstiden till det engagerade och socialt tillgängliga massuniversitetet under 60-talet var som systemförändring mycket större. Tillgänglighetsreformerna på 70-talet med en högskola i varje län var ett mycket stor samhälleligt åtagande och nedmonteringen av den statliga detaljstyrningen på 90-talet var den kanske största autonomireformen som vi fått ta del av.
Skillnaden nu är att staten fört över beslutsmakten till universiteten, tidigare vad gäller tjänster och utbildningsplanering som tagits emot väl av våra kollegiala system, nu även vad gäller ansvaret för universitetets utveckling i mer allmänna termer avseende forskningens och utbildningens kvalité. Samtidigt ökar kraven på prestation och kvalitet. Mer mätning, mer utvärdering, mer prestationsersättning, mer kvalitetsbaserade anslag.
Och samtidigt som staten förändrar sin styrning så finns flera underliggande strömningar som vi är en del av, som påverkar oss och som vi vill vara med och påverka.
För det första så sker det en långsiktig förändring av de mervärden som ett universitet av vår typ kan erbjuda. Vi kom till för att skapa en regional tillgänglighet till högre utbildning, vi var en del av ett demokrati- och breddningsprojekt kan man kanske säga, där alla skulle få tillgång till högre studier. Forskningen lyste med sin frånvaro och var i den argumentationen varken behövd, finansierad eller utpekad. Vår uppgift var utbildning, vår omgivning var regional, vårt innehåll var begränsat.
Ambitionerna att arbeta bredare, att fördjupa den akademiska kompetensen och att lyfta från ett regionapolitiskt redskap till en akademisk miljö kom snart att bli viktig. Riktade satsningar, särskilda bidrag och engagerade individer var medlen. Ambitionerna var höga. Framgången lät vänta på sig men när så småningom starka finansiärer dök upp och vi skapade inte bara marginell forskning utan kraftfulla vetenskapsområden så föddes också drömmen om universitetsstatus.
Det klivet, från regional högskola till nationellt universitet 2005, var viktigt, det var kraftfullt och det var ett vetenskapligt erkännande. Våra uppdragsgivare gav dock snabbt efter universitetsbeslutet upp tanken på att följa med oss i uppbyggnaden av en bred vetenskaplig miljö i den bredd som universitetsprojektet hade angett och som varit legio vid liknande reformer under 60- och 70-talen. Snarare kom yttre krav på profilering och spets att föras fram rätt så snart som en ersättning till iden om det breda universitetet. Först på ett icke samlat sätt som ambitioner i olika nationella program och utlysningar, hos olika finansiärer och i vissa utvärderingar. Men snart har detta ändrats och upphöjts till politik, europeisk policy och av avgörande betydelse inte bara för vår utan för rikets framtid.
Flera områden halkar efter i detta och klyftan mellan utbildning och forskning riskerar att öka och fyllas med än mer tomrum. Samtidigt är profilering möjligheten att nå akademiskt erkännande med begränsade resurser. En tydlig målkonflikt med andra ord. Om profileringen dessutom sker inom områden som traditionellt inte har varit grundutbildningens volymområden så ökar målkonflikten exponentiellt. Att hantera och kanske lindra denna målkonflikt inom vårt universitet är en av de viktiga uppgifterna som vi har.
Vi behöver säkerställa attraktiva utbildningsmiljöer kring våra tunga forskningsmiljöer och forskningsinsatser kring våra volymmässigt starka utbildningsmiljöer.
För det andra, sättet att bedriva och engagera sig i utbildning vänder sig långsamt från den svarta tavlan. Och det är inte bara det att en svart tavla byts ut mot en white board eller en smart board. Grunden i umgänget, kunskapsproduktionen, där studenter och universitetets medarbetare gemensamt skapar ett lärande är en kulturellt färgad situation som rör sig. Rörelsen är ibland så svag, så långsam, så otydlig att vi inte ser den. Ibland är den snabbare och med en mer tydlig riktning som får oss att agera. Ibland ändrar studenterna på sig men inte vi, ibland är det vi som står för förändringen och studenterna följer oss. Ibland är det som vi uppfattar som anomalier och avvikelser från det normala egentligen framtidssignaler om en ny verklighet som håller på att formas som vi väljer att ta till oss eller att inte ta till oss.
Vi sätter också utvecklingsprojekt i drift där vi undersöker framtiden närmare, vi har engagerade individer och vi gör lyckade insatser. Vi är med i den förändring som formar framtidens utbildning.
Vad är det då som sker. Sättet att ta till sig utbildning breddas till fler distributionsformer, fler samverkansformer. Studenterna är mer mobila än tidigare men de har också fler möjligheter att shoppa runt i utbildningslandskapet och komponera egna utbildningar eller att följa utbildningar långt hemifrån. Den internationella dimensionen i utbildningen blir mer tillgänglig. Men samtidigt växer också betydelsen av campusmiljöerna för ungdomsstudenterna.
Det vi ser är kanske en skiktning där nya utbildningsformer blir allt bättre att tillgodose behoven av livslångt lärande, kompetenspåfyllning och karriärbyten för de lite äldre studenterna medan campusstudenterna allt tydligare representerar yngre och studiesocialt inriktade studenter.
Jag tror att det regionala argumentet för universitet och högskolor eroderas och blir annorlunda. Det finns allt färre anledningar att ha många studieorter när allt mer av utbildningsutbudet är tillgängligt på nya sätt men samtidigt blir kraven på de studieorter som finns allt större i termer av att kunna erbjuda ett fulltständigt utbud av vad det vara månde som studenterna efterfrågar.
Vi är i många fall alltför små för att kunna göra allt. Men vi vill klara av att profilera oss i de avseenden där vi måste nå nationell eller internationell legitimitet, vi måste klara av att behålla bredden för många av samhällets stora kompetens- och utbildningsområden. Vi ska göra det samtidigt och med begränsade resurser. Då måste vi bygga ett universitet som har rimliga möjligheter att göra detta.
Verkligheten är drömmens fiende sägs det. Universitetets ledning och styrelse har nu avslutat en dröm. Drömmen om det lilla campusets fördelar, drömmen om det livaktiga och dynamiska Aten i Norrland som vilar och utvecklas på de lagrar som svunna århundraden lämnat över till oss. Vi har övergett den drömmen men inte därför att drömmen inte var vacker utan därför att verkligheten kräver det.
Jag står för de bedömningar som beslutet vilar på och jag placerar detta beslut som ett viktigt, men ändå inte avgörande, beslut för att klara av en omvandling från en regionalt utplacerad högskolestruktur, via ett nationellt utbildningsorienterat universitet till ett internationellt lärosäte med profilerad forskning och utbildning med attraktionskraft långt i och bortom region och nation. Vi är inte där. Men vi är på väg och det är längs den vägen som vi nu måste forma en ny dröm, en ny vision. Och vi har förutsättningar att klara detta, vi har till och med bättre förutsättningar än många av våra kollegor runt om i landet som kämpar med en än bistrare verklighet och än större sprickor i sina drömmar.
Det beslut som vi nu har fattat öppnar möjligheter och ökar tryggheten för universitetet på lång sikt. Det har varit mitt argument. Men det ökar också otryggheten på kort sikt och det är det fokus som vi nu måste ta, nu när beslutet väl ligger fast.
Min, och vår, främsta uppgift är just nu, liksom alltid, att skapa övertygelse och energi i vår forskning och utbildning, för våra studenter och bland våra medarbetare. Det är också en uppgift för alla inom universitetet, en uppgift som alla delar på. Vi skapar den arbetsmiljö som vi är en del av, vi bidrar med den energi som för arbetet framåt, vi bygger kvalitet.
När vi står där vi nu står vill jag därför bjuda in er alla att vara med och forma en ny dröm, en ny vision med utgångspunkt i den verklighet där vi står idag och den framtid vi är på väg emot. Jag tänker förstås närmast på de medarbetare, studenter, utbildningar och forskningsmiljöer som påverkas av beslutet att flytta verksamheten i Härnösand till Sundsvall. Er verksamhet är i fokus nu. Ert arbete är viktigt. Ni kommer att vara i centrum för universitetets omsorg under en ganska lång tid.
Även om det är min förhoppning så kanske inte allt vill vara med om detta. Ni kanske känner er både kränkta och upprörda. Den känslostorm som svept över vårt lärosäte under de senaste veckorna ger en antydan om vilken kraftfull betydelse vi tillmäts men också över de djupa känslomässiga relationer som finns till campusfrågan och den närmast ångestfyllda situation som utredningen har skapat. Jag vill återigen uttrycka min djupa respekt för detta och också en stor ödmjukhet inför både känslor, värden och värderingar som legat till grund för motståndet. Jag hoppas, som sagt, att alla vill vara med i den förändring vi är på väg in i och att vi nu vänder dåtiden ryggen och spänner både blick och båge mot framtiden i stället.
Jag vet att det också finns många som ser fram mot förändringen, som argumenterat och drivit frågor i denna riktning. Som ser en ljusning i beslutets riktning och en framtid som är värdefull. Även om insändarsidorna har dominerats av katastrofbilder så har jag och mina medarbetare också mött försiktiga och positiva omdömen. Nu måste vi ena oss, vi måste bygga broar och vi måste ägna oss åt våra studenter, vår forskning, våra böcker och artiklar, seminarier, administrativa göromål och bibliotek. Vi måste också planera och skapa de bästa förutsättningar för verksamheten.
Jag skulle önska att diskussionen om beslutet avslutas här och nu. Det är möjligen endast en from förhoppning men icke desto mindre en nödvändig förändring av vårt samtal.
En ingång till ett nytt samtal finns i de, som vi tycker, viktiga rubriker som styrelsen också fattat beslut om. Att utveckla pedagogiken, att forma utbildningsinsatser inom ämneslärarmiljön, satsning på forskning med anknytning till de yngre årens lärarutbildning. De frågorna måste definieras och ägas av akademin, via fakulteter och ämnen. De måste också formas så att de blir viktiga verktyg för att åstadkomma en så bra förändring som möjligt. De måste formas så att de hjälper till i arbetet med att utforma fysiska miljöer, mötesplatser, investeringar och arbetsplatser i det framtida nya campus Sundsvall. Jag ser framför mig inte bara ett hus utan en ny campusmiljö som är byggd för the academic republic of scholars and students.
Vi kommer att inleda en diskussion omedelbart med fakulteterna och institutions- och avdelningsföreträdare i den nya organisationen kring hur de olika utvecklingsinsatserna bäst formas. Än så länge är det rubriker med ett innehåll som är hämtat från inledande diskussioner i verksamheten.
Satsningen på den vetenskapliga miljön med anknytning till de yngre åren behöver definieras. Kanske blir det bäst som en kombination av nya rekryteringar och forskningsförstärkningar inom den miljö som redan är etablerad. Genom att redan nu, från halvårsskiftet, tillgängliggöra resurser så måste i vart fall någon del bygga på etablerade kollegors forskningsutrymme. Exakt hur detta bäst genomförs är en fråga att utreda.
Satsningen på utveckling av den pedagogiska modellen för lärarutbildningen och det beteendevetenskapliga programmet innehåller flera delar. Det är dels en förändrad syn på lärandet och på hur tiden inom lärarutbildningen används och fördelas mellan samlingsveckor och tiden däremellan. I detta ligger även tidigare ambitioner kring didaktiska rum i anslutning till utbildningen som i sig kan föranleda investeringar och ytterligare utvecklingsinsatser. Delar i denna plan finns redan. Det finns också en tydlig koppling till våra ambitioner vad gäller högskoledidaktiska miljöer och e-lärande inom lärosätet. Det bör också kunna anknytas till detta och på så sätt ha kopplingar både till lärarutbildningen och till LRC:s verksamhet i både i Sundsvall och Östersund.
Satsningen på KPU är i praktiken redan i gång genom att dessa program är utannonserade. Jag vill till fakulteterna och Lärarutbildningsrådet lämna frågan om på vilket sätt vi kan öka sannolikheten att KPU blir en lyckosam satsning. Jag skulle också vilja veta hur KPU långsiktigt hänger ihop med våra ambitioner inom lärarutbildningen i allmänhet och ämneslärarutbildningen i synnerhet och de risker eller möjligheter som finns förknippade med detta. Vi behöver definiera hur takbeloppsutrymmet ska utnyttjas för att åstadkomma detta.
Satsningen inom Humaniora är idag en rubrik enbart. Jag nöjer mig med att konstatera att det är nödvändigt att hitta vägar framåt. Jag tror det måste bygga på en genomgripande analys av både forskning och utbildning och en diskussion om en rad olika utvecklingsmöjligheter. Detta kommer också att vara en fråga för fakulteten att bereda i samverkan med berörda ämnen och det kan i detta arbete behövas engagemang från båda fakulteterna och i både Sundsvall och Östersund.
Förutom de aktiviteter som kan kopplas till dessa rubriker ska också en reguljär utbildnings- och forskningsverksamhet bedrivas. Vi har dessutom en ny lärarutbildning som fortfarande är under genomförande. Om situationen så kräver så kan flera av de utvecklingssatsningar som jag nämnt naturligtvis läggas i kö för genomförande senare. Dock hastar i någon mån arbetet med KPU men det är å andra sidan redan igångsatt.
Det finns också en mängd praktiska frågor som vi skyndsamt behöver sätta igång. Projekteringen av nya lokaler är ett sådant. Handlingar behöver tas fram som möjliggör en upphandling och ett beslut så småningom. Det innebär att vi måste, ganska snart, fatta beslut om hur till exempel biblioteket ska inrymmas i det nya campus Sundsvall och om var eventuella didaktiska rummen ska få sin fysiska placering.
Vi behöver också se över utbildningsplaneringen och besluta hur utbildningarna flyttas över och när olika formella beslut kring utbildningsort behöver tas. Det finns också en hel del praktiska frågor att lösa vad gäller tillgängligheten till campus och studenternas behov av korttidsboende. Både vi och kommunen är angelägna om att i de delarna aktivera en infrastruktur i Sundsvall som gör att behoven tillgodoses på ett bra sätt. Det finns just nu data som tyder på att detta ska vara möjligt att ordna i nödvändiga volymer och till en kostnad som är likvärdig dagsläget.
Arbetsmiljöfrågorna och de många personliga frågor som uppkommer till en följd av detta är kanske det viktigaste kvalitetsprojektet vi har att driva under de kommande åren. En nära samverkan med både de fackliga organisationerna och skyddsorganisationen ska fortsätta och det måste finnas möjligheter att snabbt kunna hantera eventuella problem som dyker upp. Jag ser framför mig att vi redan i vår kan skapa en förståelse för precis hur omfattande detta arbete är och vilka verktyg som vi har eller kan behöva skapa för att underlätta den förändring som våra medarbetare står inför.
Vi får inte heller glömma bort att vårda och utveckla andra delar av verksamheten än de som direkt berörs av de nu beslutade förändringarna. Det ska inte bli så att investeringar och intresse helt lämnar vare sig Östersund eller de delar av respektive fakultet som inte direkt berörs. Hur otroligt det än låter så vet jag att universitetsledningen, inkluderande fakulteternas, bibliotekets och förvaltningens ledning kan upprätthålla förmågan att också se till utvecklingsbehovet inom övriga delar av organisationen.
Som sagt, jag hoppas så många som möjligt av er vill vara med och föra samtalet om det Mittuniversitet som detta beslut avser att bygga.
