Varmt välkomna hit till Sundsvall och Södra Berget men framförallt till årets RUN-riksdag med rubriken "En skola för 2025". Två teman är annonserade: Mångfaldsfrågor och utvärdering, analys och utveckling.
RUN-riksdagen representerar något som andra områden bara kan drömma om: en nära och intensiv dialog kring gemensamma frågor mellan universitet och arbetsmarknad. Vi jobbar hårt för att uppnå brottstycken av det som RUN-nätverket har som sitt dagliga levebröd. Det finns alltid saker som kan och ska göras bättre men en stor styrka med de längre yrkesutbildningarna är just den närhet och ömsesidiga dialog som kan föras mellan i det här fallet universitet och skolhuvudmän.
En alldeles särskild utmaning, har vi lärt oss, när man har denna dialog är att lyfta sig från dagens kortsiktiga bekymmer till de längre utvecklingstrenderna, att gå från att lösa omedelbara verksamhetsutmaningar till att diskutera mer grundläggande frågor om vårt uppdrag, vilka kompetenser som behövs på sikt, vad som händer mer yrkets professionalisering med mera.
För att nå den ambitionen är särskilt RUN-riksdagen angelägen. Vad mer än en riksdag kan symbolisera behovet av och ambitionen att föra en idepolitisk debatt om framtidens skola. I vår region är vi lite av föregångare i sättet att arbeta tillsammans och riksdagens program understryker detta på ett bra sätt.
Det är ju dessutom valår i år. Som vanligt kommer skolpolitiken att vara en viktig fråga men högskolepolitiken högst oviktig i den kommande valrörelsen. Oklart vad som är att föredra. Att vara i skottgluggen som skolsystemet eller segla under radarn som högskolesystemet. PISA-undersökningar och regeringens allmänna och stora intresse för skolfrågor och läraryrket kommer alldeles säkert att göras till föremål för åtskilliga debatter under året. Sådant brukar tvinga fram reformförslag från både opposition och sittande regering. Ibland i all hast, ibland lite mer övertänkt.
Mer precist är det några frågor som aviserats eller som är under genomförande. Det som ligger närmast är införandet av övningsskolor där det inom kort kommer en utlysning där vi inom högskolesektorn kommer att få ansöka om att starta försöksverksamheter. I beredning av det ärendet har vi, och andra, betonat behovet av att övningskoleverksamheten ges en utformning som går att anpassa till olika omgivningar. Det behöver finnas modeller som går att implementera i glesa miljöer såväl som i storstadsmiljöer. Ansökningsförfarandet som kommer igång nu i vår kommer att var relativt raskt och beslut om vilka som ges förtroendet kommer före sommaren.
Övningsskolorna kan ses som ett uttryck för en ambition från regeringens sida, läs Jan Björklund, att stärka metodikkunskapen inom ramen för lärarutbildningen. Det är en erfarenhetsprövad kunskapsbank som naturligtvis vägts av mot akademisk eller vetenskaplig kunskap i takt med integrationen av lärarutbildningarna i högskolesystemet. Har vi gått för långt i detta och förlorat den praktiska anknytningen till förmån för vetenskaplig skolning?
Jag har inget svar på det men kan konstatera att frågan i alla fall väckts och att det kanske finns utrymme för en del initiativ i detta avseende. Kan vi hitta former för delade tjänster, skoldoktorander, forskarskolor eller gemensamma utvecklingsambitioner där skolans utvecklingsbehov, lärarnas karriärmöjligheter och lärarutbildningens behov av professionell erfarenhetsbaserad kunskap kan kombineras. Ja skulle jag säga. Vi kan hitta sådan former, vi bör göra det och vi behöver driva detta gemensamt.
Det arbete som nu görs inom det så kallade Världens bästa regionala utbildningssystem mellan universitetet och Matfors, Mimergården och Fjällgymnasiet är ett sätt att hitta gemensamma utvecklingsområden som i förlängningen kan stärka vetenskap, lärarutbildning och skola. Det är ett intressant initiativ som jag hoppas är med och bygger framtiden i form av utvecklingsorienterad samverkan.
Metodkunskaperna handlar som sagt om den professionella yrkesnära kunskapen. För att ytterligare stärka denna viktiga del av utbildningen så har vi nyligen startat ett utvecklingsprojekt inom Mittuniversitetet i syfte att förändra och förbättra den campus-distansmodell som vår lärarutbildning bygger på. Ett starkt utvecklings-tema är att stärka den professionella träningen under de så kallade inne-veckorna och att stärka e-lärandet under mellantiden. Det är ett sätt att modernisera utbildningsmiljön och ta nästa steg i utvecklingen av vår lärarutbildning. Det kan kanske också skapa möjligheter att umgås med yrkesverksamma lärare på nya sätt i syfte att fortsätta stärka och utveckla professionaliteten hos redan examinerade.
Regeringen har också konstaterat att intresset för lärarutbildning ökar nationellt. Det är fler sökande, det blir svårare att komma in. Det anses förstås allmänt sett vara bra. Ökningarna är dock inte jämnt fördelade. I den ena änden har vi kraftigt översökta utbildningar, i andra änden finns det motsatta. Som exempel kan nämnas att det hösten 2013 antogs 8 studenter till ämneslärarutbildning med kemi som huvudämne. I Sverige. Två för högstadiet och 6 för gymnasiet.
Det är med andra ord nödvändigt att ha andra vägar in i yrket via validering och olika former av kompletterande utbildningar för yrkesverksamma eller personer med annan examen än lärarexamen. Där finns det ett utrymme för initiativ som vi försöker utnyttja genom att erbjuda KPU. Det måste ges några år för att finna sina former i ett nytt yrkeslandskap men det är i vart fall min förhoppning att detta ska visa sig vara en framgångsrik, och nödvändig, utbildningsform vid sidan av de långa programmen.
Som kanske är allmänt känt så är det de mindre lärosätena ute i landet som svarar för huvuddelen av lärarutbildningarna i landet. Det gäller för övrigt de flesta professionsutbildningar som lärare, sjuksköterskor och socionomer. Om man lägger ihop de fyra nya universiteten; Mittuniversitetet, Karlstads och Örebro universitet samt Linneuniversitetet; så är vi störst i landet på lärarutbildning.
Eftersom vi fyra liknar varandra i en mängd olika avseenden så gör vi en del olika gemensamma aktiviteter tillsammans. Nu senast har vi fyra i särskilda skrivelser till utbildningsutskottet, i gemensamma debattartiklar och i våra respektive budgetunderlag till regeringen fört fram behovet av särskilda satsningar på professionsutbildningarnas forskningsmiljöer vid våra lärosäten.
Argumenten är enkla: Vi tar ett stort, det största, nationella ansvaret för grundutbildningen och borde ges ett motsvarande viktigt ansvar även för forskningen. Det är viktigt både för att stärka Sverige som en kunskapsnation även inom dessa områden och för att förse alla lärarutbildningar runt om i landet, inte minst inom högskolorna, med disputerad personal för att klara den vetenskapliga anknytningen.
Frågan är större än resurser till våra fyra lärosäten – det har att göra med en viktig kompetensbas för det svenska skolsystemet och för lärarutbildningen i hela landet. Behoven och situationen är som jag nämnde likartade för flera professionsområden men mest tydliga för det som brukar kallas för välfärdens kärna: Skola, vård och omsorg. Och där vill vi vara med och ta ett större ansvar. Förhoppningen om en positiv respons ska man väl ha på en rimlig nivå men som en markering från oss fyra så är det ändock viktigt och vi kommer att fortsätta driva denna fråga tillsammans.
Det nya kvalitetssystemet för högre utbildning avslutar sin första period i år. Eftersom lärarutbildningarna var för nya för att utvärderas under innevarande period så lyftes de ut ur utvärderingscykeln. Däremot kommer de först i nästa period som startar 2015 så nästa år vid denna tidpunkt så väntar vi antagligen på instruktionerna inför utvärderingen. Utvärderingen kommer att koncentrera sig på utbildningarnas resultat och det viktigaste resultatet kommer att vara det som visas i de självständiga arbetena.
Ministern har dock själv konstaterat att ett snävt fokus på självständiga arbeten går stick i stäv med att öka betydelsen av professionsinslagen i utbildningen så det är min tro, och förhoppning, att i utformningen av kvalitetssystemets nästa omgång så kommer andra resultatbegrepp att ges utrymme. Det innebär att vi behöver förbereda oss på att på ett systematiskt sätt säkra och dokumentera kvalitet och resultat i VFU och i andra delar av utbildningen som leder fram till de kompetenser som ska prägla en bra lärare.
Som ni vet kommer Mittuniversitetet att lokalisera lärarutbildningen i Sundsvall från och med 2016. I samband med det genomför vi också ett antal riktade utvecklingssatsningar. En har jag redan nämnt, det vill säga en större utveckling, som jag hoppas generationsskifte, av den pedagogiska modell som vi använder för lärarutbildningen. Där hoppas jag att vi på olika sätt kan bekräfta styrkan i den modell som vi använder men också utveckla den och bygga nya styrkeområden.
Det arbetet ser jag också som en murbräcka, om man får säga så, för att definiera och utveckla lärmiljöer för framtiden. Lärmiljöer som ansluter till kraven och potentialen som morgondagens studenter för med sig in till universitetet, som svarar upp mot förändrade och mer utmanande förutsättningar i yrkeslivet och som frigör kapacitet hos både studenter och lärare.
I vardande är också särskilda satsningar på den didaktiska forskningen och jag hoppas att vi senare i år kan konkretisera dessa både vad gäller insatser för forskningsverksamheten som ansluter till de yngre årens behov och de som är mer generellt ämnesdidaktiska. Ett sådant utvecklingsarbete pågår.
Intresset för skolan, för lärarutbildningen och för läraryrket är fortsatt starkt hos skolhuvudmännen, förstås, men också, och det vill jag understryka, hos universitetet, inklusive universitetsledningen och inom universitetssektorn. Med det vill jag igen betona hur viktigt ert arbete är och hälsa er varmt välkomna hit.
