Det nuvarande kvalitetssäkringssystemet för utbildning inom universitet och högskolor är nu inne i slutfasen av den första cykeln. Det är alltså dags att fundera över hur systemet ska se ut från 2015 och framåt. UKÄ bjöd i veckan in till konferens för att bland annat diskutera denna för oss mycket viktiga fråga.
För att göra en lång historia kort: Det är departementets synpunkt att systemet i allt väsentligt även fortsättningsvis ska fokusera på resultat. Det finns en långtgående retorik kring detta som ytterst byggs upp genom att vi i samband med Bologna införde lärandemål och självständiga arbeten på samtliga utbildningar. Det är rimligt att lärosätena också driver utbildningar så att man når dessa mål och det är också rimligt att utvärderingssystemet tar fasta på graden av måluppfyllelse.
Däremot, nu när systemet snart har gått igenom en första cykel om fyra år så kan man tänka sig förändringar. En relativt omfattande diskussion har rört huruvida de självständiga arbetena kan och ska ges sådan tyngd som de nu har haft. Är det rimligt att bedöma hela utbildningens måluppfyllelse i det självständiga arbetet eller inte. I många fall är det antal uppsatser som bedöms litet och många utbildningar undantas också från bedömning för att det är alltför få självständiga arbeten genomförda. I radioprogrammet Kaliber har detta diskuterats under de senaste veckorna och vissa konsekvenser av systemet framstår som orimliga.
Det är därför nu, från UKÄ och departementet, öppet för att bredda underlagen. Det kan vara allt från att självvärderingarna ges en större tyngd, att de interna kvalitetssystemen på något sätt tas med i bedömningarna eller att man ser på "resultatnära" processer för de examensmål som inte med lätthet spåras i de självständiga arbetena. Även frågan av användbarhet/anställningsbarhet kan behöva någon form av breddat underlag.
En annan kritik har rört systemets brist på formella främjandesyften. Det är enbart kontroll som systemet i sig ska syfta till. Dock används ju resultaten på lärosätena ofta för utveckling så det är inte så att det saknas en utvecklingskomponent men ändock så är detta inte ett UKÄ-uppdrag. Frågan som diskuterades i anslutning till detta var om UKÄ framgent ska arrangera särskilda återföringskonferenser eller på annat sätt göra resultaten mer tillgängliga i form av att de är mer fylliga än i dagsläget.
Strävan är efter ett system version 1.2 snarare än efter en generationsväxling till system 2.0. Det nya systemet ska vara i drift från 2015 och ett intensivt utvecklingsarbete kommer att bedrivas under tiden fram till dess. I andra sammanhang kommer vi dock också att kunna diskutera system 2.0, bland annat har vi inom SUHF haft sådana diskussioner som jag hoppas kommer att kunna användas för att skapa en framtidsbild för det svenska kvalitetssystemet som har både nationell och internationell legitimitet. Delar av detta kan kanske också finna sin väg in i system 1.2.
En fråga som ibland diskuterats, dock inte på konferensen, är de resurser som systemet kräver. Risken är att ju fler underlag som läggs till bedömningarna så driver det också kostnaderna både på UKÄ och på lärosätena. Det måste också ske en bedömning av relationen mellan ökade kostnader och ökad precision. Jag tror inte detta är en helt enkel ekvation att räkna hem.
Det gavs också, av Karin Röding, en genomgång av arbetet med lärandemål som ägde rum runt 2004-2005 och som är basen i den examensordning vi nu har kopplad till de olika examensnivåerna. Det är slående hur lång tid det tagit för att lärandemåls-reformen att slå igenom och om något så har i alla fall utvärderingssystemet bidragit till att göra lärandemålen mer levande i kollegierna. Karin tyckte att målen fortfarande är adekvata, dock möjligen inte för det de kommit att användas till: utvärdering av självständiga arbeten.
Vidare så nämndes, lite i förbifarten, att utvärdering av forskarutbildningen inte prioriteras just nu. Min tolkning är att det inte kommer att bli någon utvärdering av forskarutbildningen förrän tidigast 2015, antagligen ännu längre fram.
En fråga som vi diskuterat på lärosätesnivå är den diskrepans som finns mellan huvudområde (som är utvärderingens fokus) och utbildningsprogram (som är den verksamhet vi bedriver). Samma huvudområde kan innehålla flera utbildingsgångar som leder fram till samma generella examen. Det blir svårt att knyta åtgäder som kan behöva följa av utvärderingens resultat till en särskilt utbildning eftersom underlagen är relativt tunna och inte disponerade för att spegla programmen. Det är en faktor som driver mot att åtgärderna i första hand kommer att koncentreras till det självständiga arbetet i stället för till programutveckling. Det är dock tydligt att det är examen/huvudområde som skall vara fokus. Hur vi sedan organiserar studenternas vardag i form av program är av underordnad betydelse.
Det finns en mycket dialoginriktad ansats från både UKÄ och departementet just nu och det hoppas jag att vi i sektorn kan ta till vara för att på bästa sätt vara med och forma det kommande utvärderingssystemet. Fram till nu har det nuvarande systemet gått igenom 945 utvärderingar. 597 har getts betyget hög kvalitet (61 %), 160 mycket hög kvalitet (17 %) och 206 bristande kvalitet (22 %). Snart kommer de första uppföljningsbesluten för de utbildningar som fick ifrågasatt examensrätt. Ska bli intressant att följa hur detta utvecklar sig.
HSV/UKÄ:s medlemskap i ENQA är ju som bekant också ifrågasatt och det handlar ju ytterst om vår internationella legitimitet. Parallellt med arbetet med att uveckla systemet så pågår således också en process för att få till stånd en ny bedömning från ENQA och utvecklingen av systemet kommer att vara en viktig del i detta.
Lyssna på Kaliber om utvärderingssystemet.
Artikel i SvD med kritik mot utvärderingssystemet av rektor/prorektor vid Lunds och Uppsala universitet.
Universitetskanslerns replik på kritiken, också i SvD.
