ESO

Expertgruppen för studier i Offentlig ekonomi (ESO) har i en rapport som presenterades förra veckan granskat utbildningarnas effektivitet.

Analsyen använder ett nationalekonomiskt språkbruk för att diskutera högskolornas effektivitet. Sålunda är det största problemet som identifieras det "produktionsbortfall" som uppstår när studenter befinner sig i utbildning i stället för på arbetsmarknaden. Totalt 60 miljarder kronor. Det leder så småningom till slutsatsen att det är viktigt att utbildningen går så snabbt som möjligt och inte är längre än nödvändigt för att minimera produktionsbortfallet. I rapporten resoneras även kring genomströmning, kravnivåer, förkunskapskrav och etablering på arbetsmarknaden. Utifrån ambitionen att ha en högskola som så produktivt som möjligt utbildar de som samhället behöver på arbetsmarknaden så kan reformbehov formuleras för de olika delarna av utbildningsprocessen och kopplas till sådant som resursinsättning, kravbild, utbildningsportfölj och arbetsmarknadsbehov.

Även om rapporten vilar på ekonometriska resonemang vilka kan tendera att beskriva verkligheten på ett för verkligeheten själv främmande sätt så innehåller rapporten intressanta data och analyser. Den sammanfattar en mängd andra rapporter och studier som genomförts under senare år och försöker samla upp olika slutsatser och resonemang kring varför genomströmningen är låg (och har minskat) eller hur etableringsgraden kan förbättras.

Likt Riksrevisionen för nåt år sedan så blir det en skiktning mellan strikt yrkesinriktade program på campus i ena änden och kurser på distans i den andra änden där de förstnämnda alltid tycks vara effektivare och genomföras mer produktivt med mer resurser, bättre genomströmning, mer produktiva studenter och en bättre etableringsgrad. I effektiviteten ingår också möjilgheter för studenter att ha rätt förberedelse och att kunna undvika inlåsningseffekter, dvs att kunna bygga utbildningsinriktningar på varandra i stället för att kräva omstart.

Generellt gäller att arbetslivsförberedelsen behöver göras bättre, genomströmningen öka och kostnaderna minska. Det är mycket "nytta" och "kostnader" i resonemangen och det kan man, om det tillåtes, bli så oerhört trött på ibland. Resonemanen om "produktionsbortfall" kan nog få en och annan folkbildare eller samhällsvetare och humanist att sätta i vrångstrupen. Det finns ett kort avsnitt om att utbildning, vid sidan om nytta och kostnad också kan innebära effekter för den enskildes hälsa och välbefinnande men det är nog den enda utvikningen som jag hittade.

Det finns, tror jag, en risk att kortsiktig nyttomaximering kan leda till långsiktiga kompetensproblem och man måste väga arbetsmarknadens direkta behov av yrkeskunskap idag mot vår uppgift att också ifrågasätta och skapa förutsättningar för nya yrken, kompetenser och problemställningar.

Hur mäter man det?

http://www.eso.expertgrupp.se/Article.aspx?articleID=514