Det är i första hand verksamhet inom fyra centrumbildningar vid universitetet som är i fokus för samverkansavtalet. Det gäller Nationellt Vintersportcentrum (NVC), SportsTech Research Centre, Turismforskningsinstitutet ETOUR och Risk and Crises Research Centre (RCR). Inom avtalets ram ryms dock även andra särskilda insatser som t.ex kan ta fasta på särskilda kompetensutvecklingsbehov eller andra utvecklingsaktiviteter som definieras inom ramen för samarbetet.

Mittuniversitetet har ett liknande avtal med Sundsvalls kommun omfattande 10 miljoner kronor per år och de två avtalen är unika i den meningen att de bygger på gemensamma utvecklingsagendor mellan universitetet och respektive kommun kopplade till områden som är viktiga för oss båda. Idrott, turism och sportteknologi är exempelvis viktiga delar i såväl Östersunds profil och universitetets forskningsportfölj; i Sundsvall finns samma närhet kring IT, (industriell) resurseffektivtet och bank/försäkring/pension. Jag skulle nog också säga att den ekonomiska omfattningen är kraftfull för denna typ av avtal och visar på den ömsesidighet som vi har haft möjlighet att bygga in i samarbetet.

Pressmeddelande om det nya avtalet med Östersunds kommun.

Trycksaken “Attraktionskraft” som närmare beskriver samarbetet mellan Mittuniversitetet och Östersunds kommun.

Föredragningarna och diskussionerna var intressanta. Stephen Hwang, rektor för Linnéuniversitetet, visade på innehållet i en kunskapsöversikt som är på gång som, med viss tydlighet i alla fall, visar att länder med hög andel externfinansiering har en sämre kvalitet vad gäller publiceringar och citeringar medan, förstås, länder med hög andel basanslag visar upp motsatt bild.

Det är lite intressant att fundera över detta. I Sverige är idag nästan 60 procent av forskningsfinansieringen vid de stora universiteten och drygt 50 procent i snitt externa medel som sökts och erhållits i någon form av konkurrens på projektnivå. Det innebär att våra forskare ägnar en avsevärd tid åt att söka medel för att kunna utföra forskning. Över tiden har med andra ord tillväxten vid svenska universitet och högskolor drivits av en tillväxt av externa medel vilket i sin tur gör att basfinansieringen för exempelvis professorer idag är lägre än vad den en gång var. Seniora forskare måste i allt större utsträckning söka medel för att finansiera sin egen forskningstid.

Lägg till detta att många finansiärer numera kräver medfinansiering från lärosätet. Motivet är förstås legitimt; om de ska gå in i ett stort projekt så är det rimligt, tycker man, att även lärosätet visar sin vilja genom att satsa i samma projekt. Problemet är när många gör detta och när andelarna externfinansiering ökar – då tar helt enkelt medfinansieringskapaciteten slut och basanslaget blir även det uppbundet i projektöverenskommelser med externa finansiärer.

Ytterligare en komponent är full kostnadstäckning. När de externa projekten var en liten andel av universitetets forskning var det möjligen ok, om än felaktigt, att tänka sig att statsanslaget finansierade huvuddelen av forskningens omkostnader och att man tog ut mer symboliska påslag på den externa finansieringen som i någon mening var “på marginalen”. Idag är det inte så. 60 procent av verksamheten kan inte vara “på marginalen” utan måste vara med och solidariskt bidra till allt från lokaler till bibliotek och ekonomihantering, labb och annan infrastruktur. Jag resonerar inte om huruvida nivåerna är för höga eller låga utan om principen bakom full kostnadstäckning.

Ytterligare en faktor att beakta är den ambition som den tidigare regeringen anförde som sin; nämligen att öka konkurrensutsättningen av det fasta anslaget. Det har varit 10 procent och ska/skulle öka till 20 genom användning av nationell peer review enligt det förslag som VR har tagit fram. Jag har kommenterat det förslaget i ett annat inlägg. Här vill jag bara väcka funderingen om det är rimligt, effektivt, nödvändigt och lämpligt att prestationsersätta en femtedel av statsanslaget med tanke på att 60 procent av den totala finansieringen redan idag är prestationsersatt på projektnivå.

Räcker inte den ständiga, skarpa, vetenskapliga peer review-prövningen som sker för alla de externa projekten som ju dominerar vår verksamhet? Vad tillför det att ytterligare skapa den typen av mekanismer ovanpå ett tjockt lager av liknande mekanismer? När är transaktionskostnaderna för fördelningssystemet högre än den kvalitetshöjning som man får ut?

Jag menar att vi nog har passerat den gränsen när ytterligare nationella utvärderingssystem kostar mer än de smakar. Vore det inte bättre att statsmakten tog en intresserad dialog med lärosätena om hur man lämpligen utvecklade sin verksamhet på lång sikt, strategiskt och på ett sätt som gynnade mångfald och bidrag till den nationella utvecklingen?

Antalet platser ska byggas ut. Efter att alliansens utbyggnadspaket gick igenom riksdagen så kan vi nog förvänta oss att denna länkas över till de utbyggnadsambitioner som (s) har aviserat. I stora drag lika men med en större andel “fria” platser jämfört med alliansen. Hur det blir med alliansens sedan tidigare prognostiserade neddragningar för åren fram till 2018 fick vi inget besked om.

Viktiga kvalitetsvariabler är forskningsanknytning, arbetslivsanknytning och internationalisering samt breddad rekrytering. Ökad kvalitet genom ökad ersättning inom hum/sam nämns också samt att tillträdesfrågorna ska ses över.

En ny forskningsproposition kommer 2016 och den ska ha ett långsiktigt perspektiv. Ökade basanslag (och ökad andel basanslag av totala forskningsanslag), stötta unga forskare och ökad jämställdhet var några nyckelord. En forskningsberedning ska också tillsättas. En ny retorik jämfört med tidigare regering men samtidigt gav ministern gott betyg åt alliansregeringens tidigare forskningspropositioner.

De nya förslagen om kvalitetssystem för utbildning respektive forskning kommer också att komma ut på remiss. Det är mycket bra att möjligheten att uttrycka synpunkter i dessa viktiga frågor ges till lärosätena. En del förändringar i budgetfrågor kan komma i ändringsbudgeten i vår men i stora drag är det nog så att sektorn får vänta till budgetpropositionen i höst för att se konsekvenser av den nya politiken när det t.ex gäller utbyggnadstakten av antalet studieplatser.

Vi fick också möjlighet att under en dryg timme lyfta frågor med ministern kring ovanstående och annat; till exempel frågor kring internationalisering, kvalitetsfrågor med mera. Det var en positiv och öppen diskussion även om visionerna så att säga saknades. Men det kanske behöver växa fram ännu en tid?

I övrigt diskuterades aktuella sektorsfrågor under universitetskanslerns ledning. Bland annat kommande arbete med utvärdering av forskarutbildning och aktuella analyser och uppdrag som UKÄ har. Mittuniversitetet deltar med ett ämne i den inledande pilotomgången av utvärderingen av forskarutbildningen.

SFS bjöd in till frukost och Högskoleläckan Live på ett café i Gamla Stan. Med noll kronor i budget och noll anställda och utan vare sig strategi eller varumärke så har Facebook-gruppen Högskoleläckan blivit den utan konkurrens främsta tummelplatsen på nätet för högskolepolitisk diskussion och debatt med mer än 4.500 medlemmar. Idag släpptes den första live-versionen när Läckans skapare Ulf Dalnäs, i SFS regi, bjöd på en sammanfattning av året som gått och en spaning framöver vad gäller den högskolepolitiska diskussionen.

Alla de dagsaktuella frågorna brukar debatteras på Läckan så under 2014 har allt från utvärderingssystem till budgetproppen diskuterats. Ett återkommande tema är styrning och ett ord som definitivt används lika ofta som icke-definierat torde vara “New Public Management”. Det var också ett tema i den framtidsspaning som Ulf gjorde. Han förutspådde att det som nu börjar bli “Old Public Management” skulle ersättas av “Post Public Management” som präglas av kollegialt medskapande och effektiv styrning. En lek med ord men en förhoppning väl värd att vårda.

Jag får, nu när detta tillfälle bjuds, passa på att också uttrycka min respekt för den kraft som finns i gruppen även om jag tillhör den delen av gruppmedlemmarna som läser mer än skriver. När frågor av ganska kvalificerat slag läggs ut på Läckan så kommer svaret inom någon timme plus ibland både diskussion och analys av fråga och svar. Det har blivit en daglig rutin att kolla av vad nytt som skrivits. Tänk vad 0 kronor kan åstadkomma!

Terminsskiftet föranleder mig att kort reflektera över det faktum att höstterminen pågår några veckor in på det nya året i stället för att, som man kanske skulle kunna anta, sluta inför julledigheten. Att det är på det sättet brukar allmänt förklaras med att “så har det alltid varit” och med det menas att någon ytterligare förklaring inte behövs bakom den logik som någon gång i en försvunnen tid låg bakom terminsuppdelningen. Försök till förklaringar har jag hört; t.ex. att det har att göra med att förr behövde ungdomarna finnas hemma under skördetiden och då kunde inte höstterminen börja förrän i september eller att det i forna tider fanns en militär tjänstgöringsperiod som startade i februari och då passade det att universiteten slutade sin termin strax innan. Jag har ingen aning om detta är sant. Kanske någon vet?

Däremot vet jag att terminsskiftet skapar lite bekymmer, inte minst vid internationella utbyten. Studenter som är i Sverige för en termin vill kanske åka hem över jul och nyår och måste då återkomma till det svenska utbytesuniversitetet några veckor i januari för avslutande arbete och examination. Sedan kan väl även svenska studenter understundom vilja gå på en julledighet utan att ha en examination nära inpå sig efter helgerna.

På något sätt tycker jag ändå att de som pläderar för att terminsskiftet ska vara tre veckor in i januari har något att förklara snarare än att de som vill ha ett terminsskifte i anslutning till julledigheten ska behöva plädera för det alternativet. Hur logiskt vore det om vårterminen slutade i mitten av september med ett sommaruppehåll mitt i terminen?

Nåväl, detta har utretts för drygt tio år sedan av SUHF. Då konstaterades att det inte fanns någon enhetlig europeisk terminsindelning att ha som grund för harmonisering samt att, vilket kanske är viktigare, studiemedelssystemet hanterar studietid (inte studiepoäng) och då finns det en vits med att julledigheten ligger inom terminstid snarare än utom terminstid. Dessutom är det en poäng att universitet och högskolor i Sverige har en likartad indelning vilket det av praxis nu är. Det innebär att om det ska ändras så bör alla ändra och det är ju inte helt enkelt när det är många självständiga myndigheter.

Någon förändring blev det intedå och det blir antagligen inte någon inom överskådlig tid. Vissa rutiner tenderar att sitta hårt fast i vår verksamhet och är icke möjliga att ifrågasätta. Terminsindelningen är en sådan.

Utvärderingen ska genomföras vart sjätte år. Modellen innehåller tre huvudsakliga komponenter; vetenskaplig/konstnärlig kvalitet (70 %), kvalitetsutvecklande faktorer (15 %), genomslag utanför akademin (15 %). Utvärderingen utgår från en indelning av verksamheten i 5 aggregerade vetenskapsområden och 24 forskningsområden. De två senare komponenterna görs per vetenskapsområde medan den förstnämnda görs per forskningsområde och paneler för bedömningarna formas på samma sätt.

Efter betygssättning av de olika delarna i modellen och sammanvägning av betygen sätts ett betyg för lärosätet som sedan kombineras med ett volymmått (andel av forskningsanslag och andel av forskande personal) och blir grund för resursfördelningen. Omfördelningen ska ske så att lärosäten med lägre betyg förlorar resurser till lärosäten med högre betyg. Hela modellen finns beskriven i utredningsmaterialet hos VR. Det hela beräknas kosta 175 miljoner per omgång vilket VR menar är en rimlig kostnad med tanke på den ökade kvaliteten i forskningen som modellen leder till.

Vad ska man då tycka om allt detta?

På den positiva sidan finns att modellen kommer att kunna ge ifrån sig mycket information som är kvalitetsdrivande på forskningsområdesnivå. Jag är mer tveksam om omdömena för de andra två komponenterna kommer att kunna vara lika informativa. Det återstår att se. Den föreslagna peer review-modellen är också angelägen. Det är närmast alltid bättre med omdömesgilla peer review-omdömen än endimensionella utfallstabeller. Modellen innehåller den professionsbaserade bedömningen som forskningen förtjänar.

Det är väl också på sin plats att ange några farhågor och frågor. Den första är given: Behövs ytterligare en utvärderingsmekanism med tanke på att många universitet själva gör den typ av peer review-baserade panelgranskningar som här föreslås? Ur ett kvalitetsperspektiv så innebär den lärosätesspecifika formen större möjligheter att kombinera utvärdering med utveckling eftersom anpassningen till lokala förutsättningar är bättre. Med VR:s modell kommer antagligen utrymmet för lärosätesegna panelutvärderingar att minska avsevärt – man kommer helt enkelt inte att vilja eller orka göra både och.

Den här föreslagna utvärderingsmodellen innehåller flera överlappningar mot andra parallella utvärderingsprocesser; i första hand gentemot UKÄ:s utvärdering av forskarutbildning och Vinnovas utvärdering av samverkan. De olika utvärderingsuppdragen måste samordnas! Det kan inte nog understrykas! Som det nu ser ut riskerar det att växa fram parallella, sinsemellan överlappande med icke samordnade, utvärderingsapparater som sammantaget blir en mosaik av olikartade utfall. Oacceptabelt. I slutänden ligger ansvaret för samordning på departementet.

Modellen för att översätta resultat till pengar kommer att diskuteras. Min personliga oro är tvåfaldig: dels händer alltid något när man sätter pengar i en modell som i grunden har som syfte att vara kartläggande och värderande utifrån någon form av accepterade måttstockar. Frågan är om sammankoppling av utvärderingsresultatet med resurser är gynnsamt för kvaliteten. Dels är jag inte helt övertygad om att modellen är neutral i förhållande till de skillnader som finns mellan olika vetenskapsområden. Det hävdas att jämförelser sker mellan forskningsområden inom samma vetenskapsområde men inte mellan vetenskapsområden.

Om jag finge önska så skulle det vara att även utvärdering (och utveckling) av forskningsmiljöerna görs till ett ansvar för det enskilda lärosätet och att granskningsmyndighetens uppgift är att säkerställ att så sker. En liknande ansats som för utvärdering av utbildning med andra ord. På så sätt kan utvärderingsapparaten kombineras på ett bättre sätt med utvecklingsfrågorna och det skulle även vara möjligt att kombinera utbildnings- och forskningsutveckling med varandra.

Det vi behöver, “längst ner”, är kompletta och robusta akademiska miljöer där den samlade verksamheten är föremål för utveckling. Inte en verksamhet som dras isär av många parallella utvärderingsmekanismer som ställer olika, ibland konflikterande, krav på samma verksamhet och som dessutom innehåller aggregerad, men svårbegriplig, nationell resurs(om)fördelning.

Vetenskapsrådets utredningsrapport.

Resurserna har i första hand investerats i Nationellt Vintersportcentrum (NVC) för att bygga upp forsknings- och utvecklingsmiljön inom idrottsfysiologi och biomekanik; inte minst i anslutning till den test- och metodutvecklings-verksamhet som SOK förlagt till NVC. NVC har även arbetat med bredare folkhälsofrågor, verksamhet riktad mot handikappidrotten och nutrition, för att nämna några viktiga forskningsområden i anslutning till fokuseringen på prestationsidrotten. NVC är världens främsta miljö vad gäller vetenskaplig publicering av forskningsresultat kring skidåkning och den miljö som nu är på plats är en av de mest avancerade vad gäller både test, träning och forskning; något som även studenterna inom idrottsvetenskap kan dra nytta av. Inom NVC:s väggar finns också stora möjligheter för företags- och produktutveckling, inte minst i samverkan med regionens Vinnväxt-projekt Peak Innovation. Särskilda miljöer för detta finns också skapade vid NVC. I anslutning till NVC:s verksamhet har också verksamheten inom Skid- och Skidskytteuniversitetet stöttats.

Inom SportsTech Research Centre, vårt senast tillkomna forskningscentra, så är det den maskintekniska och biomekaniska forskningen och utbildningen som står i centrum med avancerade test- och labb-miljöer som är tillgängliga både för forskningen och för företag inom till exempel outdoor-branschen. Ett avancerat textillabb har byggts upp i dialog med industrin och, förutom forskningsresultat, så kan olika företag utveckla och testa hållbarhet och andra viktiga egenskaper under utvecklingsprocessen. Samverkansavtalet har inriktats på de investeringar som varit nödvändiga för att bygga upp en vindtunnel som kommer att bli en världsunik miljö där enorma fläktar och vädersystem på ett kontrollerat sätt kan simulera olika typer av miljöer för testning, utveckling och forskning. I SportsTech ingår även ett labb för additiv tillverkning som tilldragit sig stort intresse och som har en mycket stor framtida potential.

European Research Institute for Tourism (ETOUR), är Sveriges störst turismvetenskapliga miljö och Mittuniversitetets turismutbildningar är en av de äldsta i landet. Forskningen kring evenemang och vad som skapar uthålliga evenemang är ett viktigt område som konkretiseras i arbetet med den så kallade evenemangskompassen. Det är ett forskningsbaserat verktyg som kan användas för att analyser och utveckla evenemang. Ett annat centralt område för Etour är arbetet med nationell statistik för turismsektorn; ett område som idag är eftersatt och i behov av nationell samling. Forskningen inom ETOUR samlas under fyra rubriker Natubaserad turism, E-turism, Turismens dynamik och Destinationer.

Ytterligare ett område som erhållit stöd via samverkansavtalet är Miun Innovation, det vill säga det arbete som genomförs i syfte att stimulera studenters företagande och entreprenörskap och forskares nyttiggörande. Ett studentföretag i månaden och några forskningsföretag per år startas med assistans i de aktiviteter som Miun Innovation organiserar, ofta i nära samarbete med övriga delar av innovationssystemet, i första hand inkubatorsmiljön på campus.

Inom ramen för avtalet har också en ny samverkansplattform för samverkan IT-branschen och IT-utbildningar utvecklats som startat under året i Östersund. Särskilda mentor- och traineeprogram för studenterna har likaså genomförts.

Igår fick vi möjlighet att presentera allt detta för Östersunds kommunfullmäktige som under en halvdag besökte campus Östersund. Vi hade en gemensam inledning från kommun och universitet och därefter tre besök; NVC, SportsTech och Miun Innovation; innan det hela avslutades med en gemensam jullunch.

Det var många positiva vitsord kring samarbetet och de resultat som redovisades och det är mycket  tydligt hur viktigt samarbetet har varit för att utveckla verksamheten. Det är ett unikt samarbete och det har betytt mycket för att skapa fördjupade relationer mellan universitetet och Östersunds kommun.

Nu tar vi avstamp för en ny fyraårs-period!

Läs mer här.

Jag vill också, avslutningsvis, nämna att vi har ett liknande avtal med Sundsvalls kommun med samma positiva och utvecklingsinriktade förtecken. Även det är ett fyraårigt avtal som nu går in på sitt andra år.

Man har dels gjort en översiktlig studie av fjorton lärosäten och en närmare studie av tre lärosäten; Linnéuniversitetet, Lunds universitet och Högskolan i Skövde. För dessa senare finns också ett mer detaljerat material. Modellen som Statskontoret har använt är, som jag ser det, både enkel, intuitiv och förhoppningsvis även robust och någorlunda korrekt. Man jämför helt enkelt andelen årsarbetskrafter för kvinnor med hur stor andel av forskningsmedlen som kommer kvinnor till del. Det ger en differens som kan uttryckas både i procent och i kronor.

Den övergripande slutsatsen är att kvinnor får en mindre andel forskningsmedel än vad som motsvarar kvinnoras andel av årsarbetskraften. På totalen, för de undersökta lärosätena, motsvaras 42 procent av årsarbetskraften av kvinnor som tilldelas 39 procent av forskningsmedlen (anslag). Differensen är med andra ord -3 procent. För de fjorton lärosätena som ingår i det större undersökningsmaterialet så motsvarar det 80 miljoner kronor. För de externa medlen är motsvarande siffra – 1 procent.

Går man ner på fakultetsnivå så blir skillnaderna större. I Lund varierar det mellan -13 och +2 för anslag och -9 och +6 för externa medel. Bryter man ner materialet på personalgrupper så försvinner de yttersta värdena och materialet blir mindre varierat – en del av variansen förklaras med andra ord av denna variabel. För Lund är det relativt stabilt över de senaste tio åren medan det för Linné varit en utveckling för externa medel från -10 till knappt -1 medan anslagsmedlen gått från +2 till -2.

Man kan alldeles säkert diskutera detta länge och väl men i någon mening är ändå resultaten, på den nivå av förfining som erbjuds, tydliga i att det tycks finnas en skev fördelning av forskningsmedlen utifrån kön; kvinnor får mindre forskningsmedel helt enkelt. Den modell som använts är i sin enkelhet också möjlig att använda för fler lärosäten för att göra motsvarande beräkningar – vilket Statskontoret också förslår. Då kan vi ju också göra våra egna tolkningar av materialet och se hur det kan relateras till andra underliggande förklaringar som man kanske kan behöva jobba med, förutom själva fördelningsmodellerna.

Rapporten finns tillgänglig på Statskontorets hemsida

Regeringskrisen påverkar även oss i och med att vi inte riktigt vet hur budgetförutsättningarna för 2015 ser ut. Vanligen så har vi vid denna tid på året dels tillgång till en budgetproposition som är beslutad i riksdagen och dels, ibland, även regleringsbrevet som mer i detalj beskriver förutsättningarna för universitetets verksamhet. I år är det inte så. Den budgetproposition som regeringen lade fram har som bekant inte vunnit stöd i riksdagen och i stället är det alliansens budget som ska gälla. I den budgetmotion som alliansen presenterat så finns inom utgiftsområde 16 (som vi tillhör) värden angivna för enskilda lärosäten men det är ännu några turer kvar innan regeringen kan skriva 2015 års regleringsbrev.

I praktiken kommer vi att kunna leva med denna osäkerhet och förväntningen är inte att det blir några stora avvikelser från den budget vi nu beslutet i universitetsstyrelsen. Båda blocken har aviserat utbyggnad av antalet platser inom högre utbildning med koncentration till lärarutbildningen så det förväntar vi oss också kommer att ske när vi väl får en budget från regeringen. Hur stor utbyggnaden blir är dock just nu svårt att säga men vi har en beredskap för att hantera de budgetavvikelser som det kan bli frågan om.

Styrelsen fattade med andra ord beslut om Verksamhetsplan och budget och i samband med det även om den riskanalys som vi är ålagda att göra.

I övrigt fick vi genomgångar av intern- och riksrevisionens granskningar och (som vanligt) finns det en del saker att förbättra. Några allvarligare anmärkningar fanns dock inte i rapporterna. En av internrevisionens granskningar gällde e-lärande och de synpunkter som där kom fram kommer vi att ta vidare till åtgärder när vi också fått fram den utvärderingsrapport av e-lärande som är på väg inom ramen för utbildningsstrategin.

Bland informationspunkterna så var kanske avrapporteringen av medarbetarenkäten det viktigaste ärendet. Enkäten är genomförd av ett externt konsultföretag som gör motsvarande undersökningar på många andra företag, myndigheter och universitet. För att göra en lång historia kort så resulterar 29 så kallade indexfrågor i ett sammanvägt medarbetarindex som i vårt fall är 66 medan universitet och högskolor i snitt ligger på 68. Indexet är enkelt framräknat som en procentuell andel av det maximala antalet poäng som enkätens påståenden kan generera. På en sexgradig skala så ligger 60 som ett snittvärde på det fjärde skalsteget av sex. 70, som undersökningsföretag anger som “godkänd” innebär ett snittvärde mitt mellan det fjärde och femte skalsteget av sex. Ett värde mellan 60 och 70 är “förbättringspotential” enligt samma företag.

Det finns en hel del intressanta observationer i materialet. Somt är belysning av sakfrågor, somt är attityder. Vi bör naturligtvis långsiktigt sträva efter ett stigande värde och också göra enkätresultatet till föremål för diskussion och åtgärder. Nästa steg är att varje avdelning får ta del av sitt material och lokalt föra en diskussion om nödvändiga insatser medan vi även på lärosätesövergripande nivå ska göra en liknande analys kring vad vi menar är insatser som bör göras övergripande. Lika villkorsgruppen ska också särskilt diskutera de resultat som har att göra med jämställdhet och lika villkor. Jag ska inte här tolka resultatet ytterligare utan ser fram emot att i första läget ta del av den diskussion som ska föras ute i verksamheten och den vi för i universitetsledningen.

UKÄ har genomfört en analys där man jämfört utfallet av kvalitetsprövningen med studenternas gymnasiebetyg, inresande studenter och studenter med utländsk bakgrund. Det visar sig att de studenter med lägre gymnasiebetyg, inresande och utländska studenter är överrepresenterade inom huvudområden som givits omdömet bristande kvalitet vilket i så fall ger stöd för antagandet att systemet i första hand mätt studentegenskaper snarare än utbildningskvalitet.

Slutsatsen är inte helt okontroversiell men det väcker ändå frågor om systemets tillförlitlighet i enlighet med vad som var uppe för diskussion för några år sedan. Studenternas prestationer mäts ju löpande i alla utbildningar så det faktum att detta gjorts även här är i sig inte kontroversiellt – det stötande kan vara om slutsatsen som dras är att vissa utbildningar är bristfälliga, inte på grund av utbildningens innehåll, pedagogik eller struktur, utan på grund av de studenter som går utbildningen. Frågan om utbildningskvalitet blir då, helt plötsligt, en fråga om antagningssystem, tillgänglighet och socio-ekonomisk segregering av olika slag. Jag tror få av oss är beredda att företräda en sådan synpunkt.

Det ska dock sägas att sambandet inte är lika tydligt för alla utbildningar. Som UKÄ också konstaterar (givet att bedömningarna är korrekta) så blir frågan hur lärosätena arbetar med att skapa bättre förutsättningar för de studenter som tillhör någon av de tre ovan nämnda kategorierna.

Det är förvisso en fråga som bör fånga vårt intresse alldeles oavsett kvalitetssystemets utformning.

Länk till UKÄ:s rapport.