På jakt efter den tredje dimensionen
Världen är inte platt som en pannkaka. Den har både höjd, bredd och djup. Så borde vi se den även i tv-rutan, tycker Roger Olsson, forskare vid Mittuniversitetet. "Man ska inte behöva glasögon för att se 3D", säger han.
Än så länge kan vi inte se tredimensionella program direkt i våra tv-apparater. Inte ens på biografer med 3D-bio funkar det ”på riktigt”. För fortfarande är det i de där glasögonen magin sitter. Roger Olsson och hans forskarkollegor är dock på god väg att ändra på det.
– Vårt fokus är att man inte ska behöva ta på sig 3D-glasögon för att titta på 3D. Den ideala tv-skärmen är en som kan upplevas som en tom ram, så att den inte är ett filter för själva upplevelsen, säger han.
Kalle Anka i flingpaketet
Det glasögonens olika färger gör är att skilja högra och vänstra ögats intryck åt så att man ser olika bilder med vardera öga. Det är det som skapar illusionen av tre dimensioner, förklarar Roger Olsson. Ska man uppnå samma känsla utan att behöva använda glasögon krävs dock en annan teknik.
– Kommer du ihåg de där bilderna som brukade följa med i flingpaketen? När man vinklade bilden åt ena hållet var det Kalle Anka och vinklade man den åt andra håller blev det Musse Pigg. Vi jobbar på samma sätt, fast inte med olika bilder utan med olika perspektiv, säger han.
En räfflad tv-skärm
Samma räfflade yta som fanns på bilderna i flingpaketen, använder de sig nämligen av på tv-skärmen. Beroende från vilken vinkel man tittar så döljs viss bildinformation eftersom den hamnar bakom ”räfflet”.
– Vi separerar alltså vyerna med hjälp av skärmen, säger Roger Olsson.
Han och hans kollegor arbetar i ett av sina projekt med tv-skärmar som ger fem olika perspektiv, eller vyer, samtidigt. I ett annat projekt, med medicinsk inriktning, arbetar man med en skärm där antalet vyer kan variera upp till 60.
Vid målsnöret
– Än så länge går det inte att se en spelfilm med den här tekniken, för det behövs upp till 60 olika perspektiv samtidigt om man ska kunna titta på skärmen utan att det blir suddigt och utan att man blir yr, säger Roger Olsson.
Det som återstår innan man har nått så långt är dock inte mycket. Åtminstone inte i kunskap. I stället är det snarare en fråga om efterfrågan och tillgång.
– Någonstans måste det börja snurra, säger han.