Igår satt jag och lyssnade i efterhand på den webbsändning som MSB hade där de presenterade det regeringsuppdrag de fått som en följd av skogsbranden 2014. Det var uppenbart att det kommit fram kritik mot den svenska krishanteringsförmågan. Glädjande i denna presentation var att det var viktigt att lära sig av tidigare händelser, vilket är grunden i det som motiverar min ”arkivfokuserade” del av krisforskningen jag bedriver.

Efter skogsbranden har jag själv funderat och försökt läsa på om en del om större händelser och vad som skrivs efteråt. Jag konstaterar och ser mig finna ett mönster: Stora katastrofer resulterar ofta i ett kaos. Detta kaos ställer krav på reformer och krav på större och mer komplexa övningar, för det måste övas, övas och övas. Jag har nyligen avslutat ett projekt där övning varit fokus, ett samarbete mellan Sverige och Norge. Projektet går vidare i fas 2 och kommande år är fokus också övning.

Det vi lärde oss i detta projekt var KISS. Dvs Keep It Simple Stupid. Med det menar jag och de partner som var med i projektet (läs polis, räddningstjänst) insåg att det är bättre att öva vardagshändelser som i liten skala tränar systemet. Genom detta skapas en grund för att kunna klara av större händelser. Istället för att träna sig i att uppleva otillräcklighet och misslyckande kan man ”nöta in” en känsla att vi kan det här. För handen på hjärtat trots alla mastodontövningar där vi tränat oss i att hantera gigantiska oljeutsläpp, höga vattenflöden som dränkt enorma ytor, terrorattacker på flera platser simultant, explosioner på kärnkraftverk mm? Känner vi oss mer trygga i vår roll i krishanteringssystemet?

När jag under mina 7 år arbetade som operatör på Nationella Insatsstyrkan var vår grundläggande idé att nöta in grunder. Genom att nöta in grunder så dessa sitter kan man klara av att lösa mer komplexa situationer. Genom historien vill jag påstå att den filosofin för träning har och är framgångsrik. Vissa saker behöver nötas så det sitter i ryggmärgen. Nu kanske inte vi kan räkna med att det går att nöta in alla delar i krishanteringssystemet flera 1000ggr, men tanken är att träna små mindre komplexa delar många gånger för att bättre klara av svåra utmanande händelser.

Ett konkret exempel är då jag haft förmånen att delta i stabsutbildning och stabschefsutbildning vid polishögskolan. Där nöttes de moment som finns i stabsarbetet som bland annat initiering av stab, stabsgenomgång och stabsavlösning. Att träna stabsavlösningar 10ggr kanske tar några timmar men kanske dessa timmar är mer väl spenderade än att delta i en heldagsövning där aldrig stabsavlösning tränas? En övning där arbetstiden styr när krisen är över och du tränar i att misslyckas. För jag påstår nog att få stora komplexa övningar resulterar i att deltagare känner att de lyckats och gjort ngt bra.

Många säger nog nu: Men det är ju många aktörer som verkligen är dåliga! Ja kanske är det så, men är det rimligt att tro att någon som aldrig gjort något skarpt, och aldrig fått öva kan lyckas? Genom att öva små moment som ens arbetsuppgift består av under en kris är jag övertygad om att kriserna kommer klaras av bättre utan att nödvändigtvis hela system behöver förändras. Men tankar om det kommer i nästa inlägg.

http://erikborglund.wordpress.com

Idag har jag provat på att uppleva hur forskning är när det är tråkigt. Vi är med i ett EU projekt och hela dagen har jag ifrågasatt mig själv om detta är vad som är meningen att man skall slita i veckor med för att söka pengar. När får man göra det roliga och slippa administrationen. MEN! Icke, det verkar inte vara möjligt.

Men nu är det bara att bita i hop och försöka göra ett bra arbete i morgon då stora projektmötet börjar.

http://erikborglund.wordpress.com

Då har jag äntligen fått min artikel om molnet publicerad. Den publiceras i specialnumret som kopplas till Interpares Trust och du finner artikeln här.

http://erikborglund.wordpress.com

Jag har fått många frågor om vad en arkivarie behöver för kompetens. Det är en svår fråga då vi inte utbildar arkivarier, utan vi utbildar i arkiv- och informationsvetenskap där arkivarieyrket är ett av många tänkbara. Just påståendet att vi inte utbildar arkivarier har fått viss arkivarier att gå i taket. Tyvärr är det så att vissa yrkesverksamma arkivarier inte tänker på att det är Högskoleförordningen (HF) som styr vår verksamhet (och lite annat). Det är i HF som jag kan utläsa de mål som olika examen skall ha på en generell nivå, och det är dessa mål och färdigheter som vi vid utvärderingar bedöms emot. När man läser HF så kan man konstatera att Arkivarie inte har en egen examen utan examen kan du få hos oss i arkiv- och informationsvetenskap. Vad du med dessa kunskaper skall göra är studenten helt fritt. Vad menar jag med detta? Jo jag är ganska trött på att försöka bygga upp en hög kvalitet på grundutbildning, utbildning på avancerad nivå och forskarnivå och vissa vill kalla det en yrkesutbildning. Internationellt är detta ingen diskussion som förs utan det verkar vara ett svenskt fenomen.

Vad behöver man då för kompetens? Då jag själv har en bakgrund från IT-sidan så tycker jag naturligtvis att IT är bra att kunna, men det är ju inte så enkelt. Jag har de senaste året använt mig av att den 29/7 2007 så presenterade Steve Jobs iPhone 1. Det dröjde ett år till innan generation 2 kom, och den kom till Sverige under hösten 2008. Idag är det mindre än 7 år sedan och utvecklingen har gått extremt snabbt sen dess. Med detta vill jag förtydliga och påstå att samhällets förändring har till stor del inbegripit hur vi hanterar information, både professionellt och privat. Detta påverkar naturligtvis arkiv-praktiken. Om någon påstår annat så får de nog vakna upp. Utifrån min iPhone jämförelse så skall du ju då kunna argumentera för att du behöver viss teknisk kunskap, som vi vet om utifrån den mobila teknologins intrång i vardagen. MEN! Det intressanta är ju vilken kompetens du behöver för nästa utmaning, det är ju den kompetensen som gör dig som yrkesverksam attraktivast på arbetsmarknaden. Här så kan jag inte vägleda, men min rekommendation är att man läser mycket och följer tekniktrender. Följer inte för att primärt prova utan för att fundera vad dessa innebär.