Formell organisation är nyckord i traditionell rationalistiskorganisationsteori. Enkelt uttryckt står detta för att organisationer skapas av sina huvudmän som rationella verktyg för att genomföra en verksamhet som till innehållet ligger i linje med huvudmannens intressen. Kommunikation mellan huvudman och organisationens verkställande nivå upprätthålls i huvudsak i form av utarbetade regelsystem.

     Sociologen Bengt Abrahamsson har moderniserat den traditionella rationalistiska organisationsteorin. Han har då utgått från att inom samhällsstrukturella gränser skapas organisationer av sina huvudmän (uppdragsgivare) för att fullgöra ett arbete med ett bestämt innehåll. Ansvaret för att det dagliga operativa arbetet administreras i enlighet med huvudmannens mandat åliggerexekutiven av vilka de formella cheferna intar en särställning. Om den faktiska verksamheten de facto svarar mot huvudmannens intentioner eller inte är dock en öppen empirisk fråga. En organisation kan enligt Abrahamssons modernisering mycket väl leva i högönsklig välmåga trots att relationerna mellan huvudman och exekutiv präglas av mer eller mindra konstanta intressekonflikter.

     Den systemteoretiska skolbildningen inom organisationsteorin uppstod som en reaktion mot den klassiska rationalistiska teorins formalistiska inriktning. Enligt traditionell systemteori betraktas organisationer som organismer, vars funktioner är en fråga om att anpassa sig till sin omgivning i syfte att överleva och utvecklas vidare. En förutsättning för detta är att organisationer upprätthåller en mer eller mindre dynamisk jämvikt i förhållande till sina respektive omgivningar (kunder) och mellan de subsystem som tillsammans konstituerar organisationens funktion och form. Nyckelordet för den systemorienterade organisationsteorin ärinformell organisation. Under efterkrigstiden har olika inriktningar som situationsanpassning, socioteknik, aktörsperspektiv, lärande organisationer, New Public Management och nyinstitutionalism dominerat framför allt den företagsekonomiskt orienterade organisationsteorin. Dessa olika inriktningar förändrar dock knappast den grundläggande systemteoretiska premissen att organisationers överlevnad förutsätter att det åtminstone över tid råder en aktiv harmoni mellan organisationens produktion och omgivningens efterfrågan.

     Rationalistisk organisationsteori i modern tappning uppmärksammar relationer mellan styrande och styrda. När jag studerat skolan och skolor har denna teoribildning hjälpt mig att söka svar på grundläggande frågor om vem eller vilka som är skolan egentliga uppdragsgivare, och om arten av de uppdrag som skolans huvudman/män ålägger skolor som organisationer att utföra såväl historiskt som i nutid. Andra frågor som uppmärksammats är om/hur det existerar inre motsättningar mellan olika formella och reella uppdrag, om det faktiska innehållet i skolors vardagsarbete och i vilka former dessa uppgifter genomförs. Även analyser som tagit fasta på att studera om/hur/varför det existerar/ inte existerar mer eller mindre permanenta konflikter mellan innehållet i skolans uppdrag och innehållet i skolors vardagsuppgifter har genomförts med rationalistisk teori som grund.

     I valet mellan systemteoretisk och rationalistisk organisationsteori har jag således tagit ställning för den sistnämnda teoribildningen. Detta innebär inte något principiellt avståndstagande från systemteoretisk organisationsteori. Ställningstagandet för den rationalistiska organisationsteorin vilar enbart på bedömningen att detta synsätt öppnar för att ställa sådana frågor om skolan som institution och skolor som organisationer som svarar mot mitt forskningsintresse. Den systemteoretiska teoribildningens systemimmanenta prägel öppnar därmed inte, oavsett i vilken tappning den framställs, för forskningsfrågor som svarar mot mitt kunskapsintresse.Frirumsteorin bottnar således i modern rationalistisk organisationsteori, och bör därmed förstås i förhållande till det rationalistiska synsättets teoretiska grundvalar.

Som framgick av föregående blogginlägg är ambitionen medfrirumsteorin att den är användbar som verktyg för att analysera samhälleliga företeelser som knyter an till såväl skolans verksamhet i stort som enskilda skolors vardagsarbete. Med lagspel som metafor kan detta belysas så här:

     Spelregler utgör grunden för (lag)spel som genomförs påspelplaner och övervakas av domare. Spelets huvudaktörer ärspelarna. Men även supportrarna är väsentliga intressenter såtillvida att de visar intresse och engagemang (understundom väl hetlevrat) för spelet, och tillerkänner det därmed en legitimitet som är nödvändigt för spelets överlevnad och utveckling. Inom ramen för spelets regelsystem leds spelarna av lagledare som tillsammans spelare och övriga intressenter förväntas vara lojala mot såväl spelidé som mer eller mindre töjbara (tolkningsbara) spelregler. Det sistnämnda tar sig inte sällan uttryck i den ”nivå” som utgör yttre ram för domares bedömningar av enskilda matcher; alltför formellt regeltrogna domare kritiseras inte sällan för att ”blåsa sönder” matchen.

     Om spelmetaforen kopplas till skolan som institution och skolor som organisationer kan skolans skrivna och oskrivna uppdrag (spelidéer och spelregler) förstås i perspektivet av historiska och nutida maktrelationer mellan stat och samhälle. Den fysiska skolmiljön (spelplanen där spelet äger rum) är uppbyggd i enlighet med kriterier som svarar mot frirummets yttre institutionella gränser (spelidéer och spelregler). Skolans verksamhet (spelet) bygger på hur skolan som institution och enskilda skolor som organisationer tar tillvara på frirummet (använder spelplanen). Här kommer skolinspektionen (domare), elever och skolpersonal (aktiva spelare), elevernas vårdnadshavare m.fl (supportrar), rektorer, skolledare (lagledare) och andra intressenter in i bilden som aktörer som samtliga har att förhålla sig till det tillgängliga frirummet.

     Rektorers/skolledares uppgifter är grovt uttryckt att koordinera (leda) spelarna så att spelet kan bedrivas på högsta kvalitativa nivå. En förutsättning härvidlag är att rektorer (lagledarna) eftersträvar att koordinera vardagsarbetet (spelet) i förhållande till de mänskliga resurser som finns att tilgå (spelarna d.v.s. elever och skolpersonal). Detta ska ske inom ramen för frirummets eller mindre töjbara yttre gränser (spelreglerna) och dessutom med beaktande av förekommande skolkulturer (lagets inre kvaliteter).

     Som togs upp i blogginlägget Lärare som ledare 10 kan rektorers pedagogiska ledarskap beskrivas som att leda för att leda, dvs. att utifrån givna förutsättningar (spelregler och skolkulturer) leda lärare i arbetet att leda och organisera elevers lärande. Annorlunda uttryckt blir därmed rektorers pedagogiska ledarskap en fråga om att uppmuntra (peppa) och stimulera lärare att använda frirummet till gagn för elevers ärande.

Hur skolan styrs och skolor leds och relationer mellan styrning och ledning är nyckelområden som med fördel kan studeras medfrirumsteorin som analysinstrument. Men kravet på teorin är också, som jag återkommer till i kommande blogginlägg, att den ska fungera som ett användbart verktyg för skolans praktiker – t.ex. i anslutning till att skolor arbetar för att kartlägga och utveckla vardagsarbetet.

     Avhandlingarna Skolan som organisation från 1981 och Att förstå skolan från 2003 utgör hörnstenar i forskningen som utmynnat i frirumsteorin. Men samtliga mina övriga arbeten (som under 1980-talet tillkom i nära samverkan med Erik Wallin) är byggstenar i forskningsprocessen som ägt rum före, mellan och efter publiceringen av avhandlingarna. Teoribygget vilar på att skolan som institution, liksom enskilda skolor som organisationer, bärs upp av såväl samspel som konflikter mellan och inom maktintressen som förekommer på alla nivåer i och utanför skolsystemet.

     Begreppet frirum är alltså centralt i sammanhanget. Frirummetsyttre gränser (ramar) grundas på den statliga, kommunala och civilsamhälleliga styrning som kommer till uttryck i skolans formella och informella uppdrag. Styrningen är i grunden av ideologisk, juridisk och ekonomisk art. Som en följd av pluralistiska samhälleliga maktförhållandena är emellertid de yttre gränserna mångtydiga till sin karaktär. I ett nötskal vilar frirumsteorin på tesen att ju högre grad av institutionell mångtydighet (d.v.s. mer eller mindre töjbara yttre gränser för vardagsarbetet), desto mer omfattande är frirummet för enskilda skolorganisationers egna och självständiga handlingar.

     Det ovan sagda öppnar för att den samlade verksamhet som skolan som institution står för präglas av komplexitet som i olika avseenden återverkar på enskilda skolorganisationers (skolors) vardagsarbete. Ett väsentligt syfte med frirumsteorin är att den ska kunna fungera som ett analytiskt verktyg för att bena uppkomplexiteten och därmed bidra till att göra skolans verksamhet och enskilda skolors arbete mer transparant, överskådlig och begriplig.

     Du som praktiskt verksam inom skolan upplever kanske ovanstående text som abstrakt och svårforcerad. Kanske frågar du dig: ”Vilken nytta har jag av detta …?”. Som togs upp i föregående blogginlägg, och som ytterligare kommer att utvecklas i de kommande, är förhoppningen att frirumsteorin kan vara användbar även för dig som praktiker. Som analytiskt verktyg syftar den nämligen till att tydliggöra olika kraftfält som sammantagna formar det vardagsarbete som elever, lärare, skolledare m.fl. medverkar i. Kunskaper av detta slag är nödvändiga som underlag för t.ex. lokal skolutveckling.  Inget är så praktiskt som en god teori brukar det heta, och förhoppningsvis gäller detta även för frirumsteorin

Syftet med forskningen som jag varit engagerad i sedan i mitten av 1970-talet är att utveckla en teori om skolan som institution och skolor som organisationer. Kravet på teorin – vanligtvis benämndfrirumteorin – är att den ska kunna fungera som analysverktyg för att tränga in i och öka förståelsen för den verksamhet som fullgörs av skolan som inrättning i samhället och det arbete som utförs av enskilda skolor. För att åtminstone antyda vilken relevans som teorin kan ha i förhållande till skolors vardagsarbete inleder jag här serien av blogginlägg om frirumsteorin med en kortfattad fallbeskrivning.

Söderskolan är en 7–9-skola där undervisningen domineras av lärarnas individuella s.k. katederundervisning. Men under några år kom denna arbetsinriktning att utmanas av rektor och en till henne lierad lärargrupp. Rektors förändringssträvanden syftade till att lägga grunden för ett vardagsarbete präglat av personalsamverkan snarare än av traditionell lärarindividualism. Hennes uttryckta vision härvidlag var att nyttja lärarnas och övrig personals samladekompetens för att öka kvalitén i skolans vardagsarbete i allmänhet och i undervisnings- och lärandeprocesserna i synnerhet.

     Rektors strategi för att genomföra visionen var att själv agera som visionär idéspruta och överlämna ledningen för genomförandet till en mindre lärargrupp. Det konkreta förändringsarbete som operativt drevs av gruppen var främst inriktat på att utveckla arbetslagens arbetssätt och arbetsformer. Rektor belönade dem som var anhängare till hennes förändringsidéer med goda arbets- och tjänstgöringsvillkor, medan motståndarna utsattes för vad de upplevde som bestraffningar, t.ex. i form av splittrade tjänstgöringsscheman.

     Rektors strategi för skolutveckling resulterade i att rektor och hennes grupp hamnade i en extremposition, medan en uttalad motståndargrupp intog den andra. Tonläget höjdes gradvis och de respektive grupperna beskyllde varandra öppet för att köra skolarbetet i botten.

      Istället för att bygga en samarbetskultur som på pappret var tänkt att gynna elevernas lärande, utmynnade rektors förändringssträvanden i öppen maktkamp. Rektors avgick till slut, och lärarna som representerande skolans traditionella värden framstod därmed som maktkampens vinnare. Summa summarum tedde sig därmed det förändringsarbete som rektor initierade som kontraproduktivt i förhållande till sina syften.

Av denna korta fallbeskrivning kan vi sett dra slutsatsen att rektor av allt att döma agerat aningslöst, auktoritärt och bestraffande visavi de lärare som inte ställde sig bakom hennes förändringsidéer. Rektors utvalda grupp kan klandras för att okritiskt följt hennes direktiv, och motståndargruppens agerande synes inte enbart ha grundats på rationella argument, utan även på en allmän förändringsobenägenhet.

     Men leder konklusioner av detta slag till att vi blir klokare på vad den beskrivna processen egentligen har handlat om? Kan vi använda slutsatser av det exemplifierade slaget som ett underlag för att planera och genomföra vardagsnära utvecklingsarbeten vid andra skolor? Ytligt sett är måhända svaren på frågorna kanske, men på ett djupare plan nej.

     Vad krävs då för att en process av nämnda slag ska kunna leda fram till kunskaper värda namnet, d.v.s. kunskaper som kan ligga till grund för skolutveckling i generell mening? Svaret på frågan är att vi måste lämna den ytliga beskrivningsnivå där fallet studeras på sina egna villkor, och lyfta upp det till en analysnivå. Det är här som frirumsteorin kan vara ett bland flera lämpliga analytiska verktyg. Teorin öppnar nämligen för att erfarenheter (empiri) som fångas in på en nivå kan lyftas upp och analyseras på en annan, och därmed öppnas dörren för att beskrivande data kan förädlas till generella kunskaper som inte bara har relevans för den miljö (i detta fall Söderskolan) där datainsamlingen ägt rum.

     Mot denna bakgrund kommer jag i kommande blogginlägg att beskriva frirumsteorins hörnstenar. Så småningom kommer vi att återvända till Söderskolan och – med den beskrivna frirumteorin som analytiskt verktyg – diskutera detta fall på ett mer generellt plan.

Med detta inlägg avslutar jag för denna gång serien av bidrag om Lärare som ledare. För en mer utförlig genomlysning av detta område hänvisas till den nyutkomna boken Lärare som ledare – i och utanför klassrummet (red: Berg, Sundh & Frank, Studentlitteratur, 2012).

Boken innehåller 17 bidrag skrivna av 19 författare och vi som medverkar gör vårt bästa att utifrån klassiska didaktiska grundfrågor som varför, vad och hur vända och vrida på den problematik som har med lärares ledarskap att göra. Som framgår av titeln betraktar vi inte lärares ledarskap som enbart en fråga om hur lärare agerar i klassrummet. Vi kan konstatera att i dagsläget omgärdas det svenska skolväsendet av en statlig kontrollapparat av sällan skådat slag. Om kommuner och skolor ska kunna bedriva ett kvalitativt högstående vardagsarbete inom kontrollregimens ramar (d.v.s. använda det tillgängliga frirummet) krävs att skolans kommunala och lokala aktörer gör vad de kan för att – med elevers bästa för ögonen – mobilisera sina samlade mänskliga och materiella resurser.

Detta förutsätter i sin tur att skolans ledarskap inte enbart uppfattas som en rektorsangelägenhet, utan snarare som ett delat ansvar mellan skolledare och lärare. I ett par av bokens kapitel behandlas relationer mellan just skolledares och lärares ledarskap. Exempel på klassrumsövergripande ledningsarbete för lärare är aktiviteter som har att göra med arbetslagens verksamhet, psykosocialt arbetsmiljöarbete, skolutvecklande kvalitetsarbete, resursfördelning och specialpedagogisk verksamhet.

Men självfallet är klassrummet huvudarena för  lärares utövande av ledarskap. I boken diskuteras olika aspekter av ledarskap på denna nivå, bl.a. klassrumsledarskapets hantverk, ledarskap kopplat till helklassundervisning, grupparbete och eget arbete samt ledarskap i anslutning till verksamheter där kontroll och bedömning av elevers prestationer står i förgrunden.

Boken innehåller också flera kapitel som tar upp olika metoder som lärare kan nyttja som instrument i sitt ledarskap, t.ex. kultur- och dokumentanalys, aktionsanalys och elevanalys.

Med start i nästkommande bloggbidrag inleder jag en serie inlägg under huvudrubriken Skolorganisation och skolkultur. Bidragen knyter direkt an till det som varit mitt huvudsakliga forskningsområde under mina 35 år i akademin. Som tidigare är min ambition att lägga ut ungefär två bidrag per månad med start i vecka 43. Välkommen att följa med även på denna resa och kommentera gärna.