Vårt Almedals-seminrium den 4/7 med rubriken Är elever i centrum när marknaden styr skolan spelades in och finns en tid framöver att beskåda på länken:
http://media.medfarm.uu.se/play/video/4071/livestream
Seminariet grundades på vår bilaga 3 i utredningen Skolan får inte abdikera (SOU 2014:5), sid 335- 789. Utredningen i sin helhet hittar du på länken:
Ha en fin sommar och på snart återhörande.
Hej/Gunnar B.
Hej alla bloggläsare. Nu gör jag ett sommaruppehåll och återommer i slutet av augusti med fler inlägg kring temat om implementering av skolreformer. Mer om detta blir det i ett antal Almedalsseminarier. Själv har jag förmånen att medverka i de nedanstående. Välkommen om du är på plats. Trevlig sommar!
En skola för ALLA oavsett funktionsnedsättning
Arrangör: Riksförbundet Attention. Dag: 30/6 2014 13:00 – 14:15. Plats: Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3 (tidigare Högskolan)
Beskrivning av evenemanget
Samhället ställer allt högre krav på eleverna att lyckas i skolan. Ökade krav i läroplanerna, fler nationella prov, betyg i lägre åldrar och nu höjs röster för att förlänga skolgången ytterligare. Skolplikten matchas dock inte med motsvarande stöd för de elever som behöver det. Vilket ansvar har politiken för att styra och skapa förutsättningar för rektorer och lärare att bygga en skolorganisation och lärmiljö som fungerar för alla barn och ungdomar? Har politiker och de yrkesverksamma i skolan den kunskap som krävs? Vad behöver göras för att visionen om ”En skola för alla” ska realiseras? Medverkande: Anki Sandberg, ordförande, Riksförbundet Attention. Gunnar Berg, professor i pedagogik. Ing-Marie Wieselgren, SKL. Mats Pertoft, riksdagsledamot, Miljöpartiet. Johan Pehrson, riksdagsledamot, Folkpartiet. Christina Grewell, moderator, Attention. Kontaktperson 1: Ann-Kristin Sandberg, Förbundsordförande, Riksförbundet Attention, 070-7174025, anki.sandberg@attention-riks.se
Skolan, PISA och följder av en marknad
Arrangör:Mittuniversitetet med samarbetspartners i Västernorrland och Jämtland, Dag: 1/7 2014 10:45 – 12:00
Plats: Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3 (tidigare Högskolan)
Platsbeskrivning: B51
Beskrivning av evenemanget
Idag är Sverige det land som tappat mest i resultat i alla tre undersökta delarna, matematik, naturvetenskap och läsförståelse av alla OECD-länder. Samtidigt har spridningen mellan elever och grupper av elever ökat. Andelen friskolor har ökat snabbare i Sverige än i något annat land och skillnaden mellan olika skolors resultat har fördubblats under denna period. Elevens bakgrund spelar allt större roll för resultaten och OECD rapporterar också att Sverige utmärker sig som ett av de länder där skolor på en lägre socioekonomisk nivå både har svårare att rekrytera lärare och har brist på andra undervisningsresurser. Sverige har fått en ökad sortering av såväl elever som lärare. Forskare från Mittuniversitetet belyser under seminariet orsaker bakom skolans utveckling och visar nya analyser av data ur PISA-undersökningen.Medverkande: Gunnar Berg, professor, Mittuniversitetet. Magnus Oskarsson, nationell projektledare PISA-undersökningen, Mittuniversitetet. KG Karlsson, professor, Mittuniversitetet. Kicki Strandh, moderator, Mittuniversitetet. Kontaktperson 1: Jeanette Lozanovski, Kommunikatör, Mittuniversitetet, 076-766 86 48,jeanette.lozanovski@miun.se
Är elever i centrum när marknaden styr skolan?
Arrangör: Uppsala universitet i samverkan med Mittuniversitetet. Dag 4/7 2014 10:00 – 12:00, Plats: Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3 (tidigare Högskolan)
Beskrivning av evenemanget
Skolans marknadsorientering tar sig bl.a. uttryck i skolpeng, fritt skolval, fritt statsbidrag till kommuner och andra skolhuvudmän och generösa bestämmelser för att inrätta och driva fristående skolor. Men vad innebär detta för skolans elever? I seminariet diskuteras denna frågeställning i bl.a. ljuset av elevers möjligheter till inflytande över vardagsarbetet och vad som blir konsekvenserna för elever i behov av särskilt stöd. Seminariet grundas på bilaga 3 i utredningen I SOU 2014:5. Staten får inte abdikera. Betänkande av utredningen om skolans kommunalisering. Medverkande: Fia Andersson, univ lektor, Uppsala universitet. Gunnar Berg, professor, Mittuniversitetet. Göran Bostedt, docent, Mittuniversitetet. Jan Perselli (moderator), univ lektor, Mittuniversitetet. Kontaktperson 1: Fia Andersson, univ lektor, Uppsala universitet, 0734-619058,fia.andersson@edu.uu.se
Det finns goda argument för att hävda att implementering av skolreformer i grunden inte är något som löser sig över tid bara staten trycker på med ”lämpliga” korrigeringsåtgärder. Snarare finns skäl för att hävda att bristfällig reformimplementering bottnar i att intressena som reformen vilar på avviker från motsvarande intressen bland tongivande aktörer som förväntas omsätta reformens intentioner i praktiskt vardagsarbete. Att obstruera mot reformer kan som bekant ta sig många olika uttryck…
Vad som ytterligare kan belysa denna problematik är det finska exemplet. I Finland har man av allt att döma lyckats skapa en långtgående intressegemenskap mellan skolpolitik och profession. Gemenskapen synes vara en grogrund till att skolans legitimitet i det finska samhället är så hög att några avancerade kontrollsystem (korrigeringsåtgärder), förkroppsligade i t.ex. skolinspektion, lyser med sin frånvaro.
Varför har då den finska skolan uppenbarligen lyckats med att bland medborgarna vinna en bred legitimitet? En del av förklaringen bottnar säkert i vad som ibland uttrycks som landets allmänna konsensuskultur som har att göra med Finlands historia som utsatt nation och känsliga geopolitiska läge. Men hur kan vi reflektera i anslutning till denna problematik om vi avgränsar resonemanget till skolans område? Ett uttryck för den långtgående finska intressegemenskapen tog sig måhända uttryck i att samtidigt som man införde en grundskola av svensk 1980-talsmodell behölls ett gymnasium med studentexamen. På detta sätt förenade skolsystemet intressen som stod bakom ett sammanhållen och enhetlig grundskola med intressen som låg företrädare för värdekonservativa skolideal varmt om hjärtat. Det var således fråga om en skolreform som i tillräckligt hög grad svarade mot vad som kanske kan uttryckas som det finska sociala konsensuskontraktet.
Den svenska skolan som institution kan självfallet inte mekaniskt kopiera den finska, men en lärdom som faller ut av en jämförelse mellan skolsystemen är vikten av legitimitet. Att uppnå en relativ (tillräckligt hög grad av) samhällelig intressegemenskap om skolans innehåll och form framstår alltså som en i sammanhanget avgörande legitimitetsfrämjande framgångsfaktor.
Ytterst är detta en fråga om förekommande sociala kontrakt, och skolreformer som vilar på intressen som står i uppenbar konflikt med väsentliga delar av kontraktet förefaller– hur mycket tid de än får på sig att genomföras – närmast dömda att misslyckas. Kom någonsin 1919 års undervisningsreform att genomföras?
Som jag argumenterat för i tidigare blogginlägg finns goda skäl att ifrågasätta tesen att implementering av skolreformer i grunden är ett tidsproblem. Ett mer realistiskt förhållningssätt är att förstå denna problematik i ljuset av mångfalden av intressen som ryms i en pluralistisk samhällsstruktur. Skolreformer och dess genomförande blir då en fråga om att hantera dessa mer eller mindre olikartade intressen. Detta tar förvisso tid, men det är inte tidsfaktorn i sig som är huvudproblemet.
Skolans historiska utveckling ger oss värdefull empiri för att belysa hur skolans reformering formats i samspel och konflikter mellan och inom olika intressegrupper. Vi kan exemplifiera detta med 1950- och 60-talens skoldebatt om grundskolans differentiering. Intressen som var tongivande inom den tidigare läroverkslärarkåren, bland representanter för högre utbildning och inom kultureliten förordade ett linjedifferentierat högstadium. Mot dessa grupper stod det dåvarande skolpolitiska etablissemanget samt den gamla folkskollärarkåren. Bland de sistnämnda kunde man på sin höjd acceptera ett måttligt kursdifferntierat högstadium.
Att hantera genomförande av skolreformer som tidsproblem öppnar för instrumentella åtgärder för att korrigera ”olämpligt” (d.v.s. reformavvikande) beteende. Åtgärderna kan vara ”mjuka”, t.ex. i form av informations- och fortbildningsåtgärder, och/eller ”hårda, t.ex. direkta krav från skolinspektionen.
Att betrakta reformimplementering som intresseproblem öppnar för helt andra åtgärdspaket som grundas på att eventuella intressemotsättningar ventileras i respektfyllda argumenterande samtal . Syftet med sådana samtal är inte att lösa förekommande pluralistiska intressekonflikter, utan samtalen är snarare inriktade på att göra dylika spänningsförhållanden till skolutvecklingens främsta drivkrafter. Strävan är alltså att i enlighet med god svensk förhandlingspraxis finna gemensamma lösningar som i pragmatiskt och operativ mening är till elevers bästa.
Det är väl så det ska fungera i en demokrati värd namnet.
Tankefiguren att skolans praktik över tid anpassar sig till statliga reformintentioner bottnar i funktionalistiska synsätt och social ingenjörskonst. På sina egna premisser har denna modell för utveckling av den svenska väldfärdstaten varit synnerligen framgångsrik inom ett antal områden. Som togs upp i föregående blogginlägg med referens till Erik Wallin finns det emellertid mycket som talar för att modellen inte fungerar lika rationellt inom skolans område.
Ett exempel på funktionalistiskt färgade tankesätt i fråga om skolans reformering fördes 1989 fram av statsvetaren Olof Wennås i läroboken Vem ska styra skolan – och hur. Wennås, som var en av arkitekterna bakom skolans decentralisering i slutat av 1980-talet, argumenterade för att det inte var de då aktuella skolreformerna i sig som var problematiska, utan snarare det långsamma tempot i reformernas genomförande. Han pläderar för ett systemteoretiskt förhållningssätt som bygger på effektiva återkopplingssystem mellan och inom systemets externa och interna delar. Systemet sätts på prov när en störning – dysfunktion– mellan intentioner och vardagspraktik uppträder, och om systemet fungerar optimalt avlägsnas då gruset i maskineriet på ett närmast självreglerande sätt. Detta synsätt grundas alltså på premissen att det gäller att skapa ett utbildningssystem präglat av så effektiva återkopplingsmekanismer att tidsglappet mellan praktik och reformer minimeras. I skolans värld har ”mjuka” åtgärder som information och kompetensutveckling som vilar på reformens avsikter, samt mer ”hårda” metoder som skolinspektion och annan kontroll, använts och används i syfte att minska den tidsmässiga eftersläpningen mellan reform och skolors vardagspraktik.
Det finns ett nära släktskap mellan de systemteoretiska och funktionalistiska tankesystemen och båda är synnerligen etablerade inom modern samhällsutveckling och akademiska samhällsvetenskaper. Men det bör då tilläggas att dessa teoretiska metaperspektiv inom sig innehåller olika skolbildningar. En gemensam nämnare inom t.ex. det organisationsteoretiska fältet är att en organisation kan ses som en funktion av dess olika delsystem som interagerar, och eftersträvar en rörlig balans (harmoni), med varandra. Systemets överlevnad och utveckling vilar på att förändringar i ett delsystem över tid leder till någon form av anpassning även i övriga. Detta förutsätter, som Wennås lyfter fram som en grundbult för en fungerande styrning av skolan, att återkopplingsmekanismerna mellan delsystemen är välutvecklade.
Synsätt av detta slag har fått sina pendanger som används och tillämpas i olika organisationspraktiker. Detta kommer till uttryck i ett antal begrepp som vi gärna svänger oss med, som lärande organisationer, situationsanpassat ledarskap och nätverk.
