Dagen som var värd dessa år av nit och slit var förstås disputationsdagen. En dag som började med full panik och slutade med tårar och dans.

Fyra hitflugna prominenta professorer möttes av ett Östersund i sin allra vackraste skrud. Själv möttes jag av min goda vän och kollega Lina som säger:

-Få inte panik nu Anna, men blomvasen har vickat över dina anteckningar.

Fyra prominenta professorer går värdiga och leende ned för gången i sal F234. Själv älgar jag ned till min minutiöst förberedda plats på “scenen” och möts av röda och gröna vattenrosor där mina handskrivna anteckningar funnits. Anteckningar som skulle hjälpa mig med ca 20 minuters presentation av min forskning. Ummm vad var det Lina sa? Okej ingen panik. Kan jag köra på inlärd hjälplöshet eller lägga mig ned och spela död?

Professor Elaine Fox från Essex och Oxford university, min opponent och en av de allra bästa på området, inleder med en strålande presentation som leder oss rakt in på min forskning. Själv tar jag mina blöta papper som nästan faller sönder av min beröring och går fram till talarplatsen. När jag tittar ned och ser att inte ett ord går att skönja börjar paniken att skölja över mig. Men då tittar jag upp, och när jag ser alla vänliga ansikten som kommit dit för min skull blir jag plötsligt glad, rörd och taggad.

Visst, presentationen kanske inte var den bästa jag gjort, och så här i efterhand har jag kommit på många svar som jag “skulle/kunde/borde ha…” osv, men allt som allt var det så oerhört roligt. Alla tankar och idéer jag haft genom åren fick ett utlopp och ett forum för ventilering tillsammans med någon som pratade samma språk och förstod exakt vad jag menade. Elaine var en otroligt bra opponent. Hon lyfte många “stora” frågor och skapade mycket utrymme för diskussion. Det kändes ibland som om att det bara var hon och jag, och att vi hade ett mycket intressant samtal om forskningsområdet. Vi pratade nog i en timme innan det var dags för betygskommittén: Professor Ulf Dimberg, Uppsala universitet, Professor Emily Holmes, Cambridge university, och Professor Håkan Fischer, Stockholms universitet. Vilket gäng! Det är som en dröm. Trots att jag var helt slutkörd ville jag inte att det skulle ta slut. Nu känner jag dock att det där inte var slutet utan snarare att det var som en liten språngbräda som är full av möjligheter och som jag kan välja att göra avstamp från.

Det som hände efter själva disputationsakten är fortfarande svårt att smälta. Hur stort det var när betygsnämndens ordförande, Ulf, meddelade att jag under enhälligt beslut blivit godkänd. Hur fint det var att se ut över alla vänner och veta att jag haft support hela vägen och att jag skulle fortsatt att ha det, även om det inte hade gått vägen. Alla fina och värmande ord, festen, talen, tårarna, glädjen, musiken, dansen… Det finns inte ord att beskriva.

Stort tack till alla som var med och delade dagen med mig, till alla er som på något sätt bidragit, till mina underbara doktorandkollegor, Lina, Marie-France, Andreas, Kerstin och Elisabet, som roddat och fixat med festen och mycket mer, till övriga kollegor, vänner och familj. Ett alldeles speciellt tack vill jag framföra till Professor Örjan Sundin, handledare och en av mina absoluta favoriter i den här världen.

Hett tips till doktorander: Disputera! men använd inte handskrivna anteckningar.

På återseende

Doktor Anna

Dagens ord kommer från veckans händelse. I måndags satt jag i en halvtimma och stirrade på skärmen. Där fanns ett mail till min handledare och bifogat var mitt avhandlingsmanus. Jag vet inte hur många gånger jag klickade på “skicka”. Fördelen med att heta Bjärtå är att stavningskontrollen då dyker upp som en liten skicka-avhandlingsmanus-buffert. Då kan man klicka på “avbryt”, och när “Stavningskontrollen avbröts. Vill du skicka ändå?”-rutan dyker upp klickar man “NEJ!”, om man har skickångest.

Jag vill redan dementera det jag skrivit i min första mening. Veckans händelse är förstås en ganska grov underdrift. Ni som läst tidigare inlägg kanske kommer ihåg illustrationen över “the creative process” och jag har väl varit inne i “all the work while crying” i någon månad nu. Det har dock inte varit så mycket gråt och tandagnissel. Trots dålig kosthållning, ingen motion, ingen kontakt med omvärlden, grav sömnbrist etc.,  har jag verkligen njutit av att få grotta in mig i min forskning, att få försöka reda ut och sätta ord på det sammelsurium av tankar, idéer och flyktiga aha-upplevelser som jag haft under dessa år. Den kanske inte är någon nobelpris-kandidat, och jag har fortfarande lite (eventuellt mycket) kvar att slipa på efter slutseminariet, men jag gjorde det! Jag fick ihop det och jag klickade till slut på den där “Jaha men jag skickar väl då”-knappen.

Nu är vi befriade från varandra för en stund; jag, avhandlingsmanuset och skickångesten. Men vi förbereder oss för nästa sammandrabbning.

På återseende!

Kurspoäng klara V

Slutseminarium i antågande V

Sista manuset till avhandlingen klart X

Kappan påbörjad X

Panik V

Om V är Check och X är raka motsatsen har jag alltså en del för mig

…ifall någon undrar varför jag inte skriver så ofta.

Den här fina illustrationen hittade jag på facebook och känner att den lika gärna skulle kunna heta “doktorandprocessen”. Nedräkning till disputation pågår och när enheten ändrades från år till månader tog jag snabbt steget in den prickiga fasen med gul bakgrund.

Nej, som vanligt överdriver jag lite. Ingen panik (ännu), men väldigt mycket att göra, generellt och med avhandlingsarbetet. Jag ser ändå ganska ljust på det hela (ännu) eftersom jag kommer att ha mycket tid att fokusera på att bara läsa och skriva nu framöver. Häromdagen upptäcktes exempelvis att jag visst är klar med mina kurspoäng. Jag har hela tiden glömt att räkna med en 15 poängs-kurs och trott att det är massor kvar att göra på den fronten. Och se där, plötsligt blev man en overachiever.

Just nu skriver jag för fullt på mitt sista manus och har precis avslutat den snygga resultatdelen. Jodå, data kan visst vara snygga. Nu är det “bara” det där knyta ihop säcken momentet kvar …för artikeln. Nästa gång jag skriver detta hoppas jag att det handlar om kappan. Till min handledares stora förtret och förtjusning har jag också kört igång två nya projekt. Den första kullen psykologprogramsstudenter ska nu börja skriva sina examensarbeten och några av dem har nappat på mina projektplaner så att jag kunde bara inte hålla mig. Det är två frågeställningar som jag drömt om att få testa länge. Om det då kommer studenter som är intresserade och har intressanta idéer är det svårt att säga nej. Det ena är förresten en behandlingsstudie och om du är mycket rädd för spindlar, och helst inga andra djur, är du välkommen att höra av dig.

Mycket och kul på jobbet V

På återseende och trevlig allhelgonahelg!

Terminen drog igång med en riktig rivstart och plötsligt var det studenter över hela campus. Härligt att se förutom den dagen jag gick rakt in i en stolpe. Det tjongade till något förfärligt och stolpen for i backen. Jag fick en ordentlig smäll i skallen och stapplade mot en av mina kollegor som tog emot mig. Det jag förundras över är att min första reaktion var att jag måste gömma mig och att deras reaktion var att skratta sig fördärvade. Jag flydde in i ett hörn vid P-huset och det enda jag kunde tänka på var hur omgivningen hade sett ut under “impakten”, om det var någon som hade sett mig och i så fall om det var någon jag kände. Tyvärr insåg jag att det fanns både studenter och personal inom skådligt avstånd och jag skämdes och grät av skratt och smärta. Något som jag tycker är intressant är att känslan av skam och rädsla för att bli sedd under ett Kalle Anka moment var så direkt och mycket större än upplevelsen av smärta och rädsla för att ha spräckt skallen, vilket med besked uppstod senare. Jag kände mig lite evolutionärt dysfunktionell.

För övrig har jag fått lite press på mig att bli klar. När Herr handledare kom in på kontoret och började prata om slutseminarium fick jag lite eld i baken och började hysteriskt att leta efter min senaste data. Då upptäckte jag att jag har data från flera år tillbaka, som bara ligger och skvalpar i min dator. Data som jag glömt, som jag inte haft tid att bearbeta eftersom det ligger utanför avhandlingsarbetet. När ska jag få tid att arbeta med dem? Efter kursen som jag går i MLM eller RFT, efter undervisningen eller kanske… efter avhandlingen? Nu gäller det att fokusera om det ska bli något efter, eller ska jag bli en s k evig doktorand? Jag gnuggar min onda bula och undrar om jag i så fall kanske kan skylla på stolpen.

På återseende!