Titeln kanske inte på bästa sätt representerar vad som kommer tas upp nedan. Men under de senaste åren har vi sett att allt mer frivilliga ställer upp i samband med olika samhällsstörningar. Missing people har varit polisen behjälpliga vid flera tillfällen och under skogsbranden i Västmanland då fanns det ju mängder med frivilliga. Här löstes tom mer avancerade delar som IT och kommunikation av två frivilliga killar på från Norrland till Göteborg. Men detta fenomen finns även att se i samband med flyktingströmmarna som kommit till Sverige. Frivilliga engagerar sig för att hjälpa till med integration i olika former. Trots att vi varje dag ser mängder med insatser av frivilliga finns rapporter om att allt färre engagerar sig ideellt numera. Senast i raden av artiklar var DN under hösten 2015.

Som forskare har jag inte försökt att förklara och förstå just detta fenomen. Men en rimlig antagning av behovet för frivilliga är ju att det offentliga blir mer och mer slimmat och när extraordinära händelser sker finns inte resurser och kapacitet för att klara av detta. Men kring exempelvis försvunna personer och skogsbränder har ju försvarets förändring en stor roll. När det fanns regementen spridda över Sverige fanns det alltid en beredskapspluton som kunde hjälpa till vid skallgång mm. Men jag skall inte försöka förklara detta fenomen.

Min poäng som jag försöker komma till är att idag så organiseras många mycket mer spontant och mycket mer o-organiserat. Dvs lösa nätverk och sociala medier hjälper till att organisera människor ytterst temporärt. Det finns kollegor till mig på RCR som studerar just frivilliga och deras insatser under kriser. Ett pågående projekt skall just titta på frivilliga och skogsbranden. Men det finns så många frågor kring frivilliga, tex hur skall frivilliga ledas? hur kan man få fördel av frivilliga?

Jag försöker se detta som en samhällsförändring som jag primärt inte försöker förstå eller förklara. Dock så kan jag konstatera att det påverkar i stor utsträckning informationshantering i samband med kriser (Det påverkar informationshantering i andra domäner också men jag fokuserar på kriser). Det jag menar är att när offentliga aktörer agerar i en kris så dokumenteras detta (med olika kvalitet, förvisso), då de flesta vet om hur viktigt det i det offentliga är att dokumentera för möjlighet till insyn, kontroll dvs att även i en kris uppfylla demokratiska värden. Frivilliga som hjälper till har inte krav på sig att dokumentera sin verksamhet, det ligger i orimlighetens natur. När vi dessutom allt oftare ser frivilliga som inte är organiserade i “föreningar” eller föreningsliknande organisationskonstruktioner tror vi att dokumentationen kan bli ännu mindre. Det är ju helt naturligt då de frivilliga vill hjälpa till och inte dokumentera. Men det är ju så att frivilliga under en kris utför uppgifter som ligger under ansvarsområde för någon offentlig aktör och dessa arbeten bör i många fall dokumenteras.

Det som jag och mina kollegor nu försöker studera är just hur arbeten utförda av frivilliga går att förstå efter en kris. Argumenten för att detta är många. Tex om en kris löses bra, men det var enbart på grund av frivilligas insatser så bör detta kunna förstås i efterhand. Hur delas information mellan frivilliga och offentliga under en kris? Hur dokumenteras frivilligas arbete under en kris? är frågor som jag är intresserad av. En formaliserad informationshantering möter en mindre formaliserad informationshantering. Ser man detta dessutom ur ett kulturarvsperspektiv är det viktigt att de frivilligas insatser under kriser i framtiden går att förstå på ett korrekt sätt, så att vår historia blir återgiven korrekt.

Frivilliga är här för att stanna, men frågan är hur väl det offentliga är redo för detta?

http://erikborglund.wordpress.com