I det projekt som jag de senaste dagarna har skrivit om TRILLION så skall vi vara med och utveckla teknik för att kunna samverka mellan polis och medborgare och därmed skapa förutsättningar för att lyckas med vad som teoretiskt kallas community policing. En proaktiv trygghetsskapande aktivitet där medborgare och polis arbetar tillsammans med att finna lösningar på olika trygghets och brottsrelaterade problem.

I ett arbetspaket som MIUN är ansvarig för så är en av målen att vi skall skapa engagemang hos slutanvändare. Bland de som är ansvariga kan jag konstatera att det sker med viss trevande ansats och krasst är vi inte riktigt på väg mot ett brett engagemang. Tänk om det vore som i Pokemon GO, där man på några veckor har skapat så mycket communities att det räcker till alla. Vill  du veta något så finns det guidelines och vägledningar av andra som spelar. En av de allra främsta utmaningarna projektet har är att få en så stor spridning på engagemang bland användare att TRILLION verkligen kommer bli något som används.

Mer inspiration från Niantic Inc.

I vårt projekt Trillion skall vi utveckla en applikation som möjliggör olika former av samverkan mellan polis och medborgare. En komplex och inte enkel tanke. Därför är det viktigt att genomföra tester och utvärderingar.

MIUN kommer genomföra mockup tests av en “mockup” vilket är en delvis fungerande idéskiss av hur applikationen kan se ut i framtiden. Denna mockup kommer utvärderas utifrån att användarperspektiv på bred front i alla medlemmars länder.

Nästa steg är att få till en prototyp som skall kunna testas och det blir en alfa och en beta prototyp. Denna skall inte testas av MIUN men däremot skall vi genomföra ngt som kallas serious games, dvs ett spel där användbarhet av applikationen är i fokus.

http://erikborglund.wordpress.com

DÅ var tre dagars möten avklarade och det jag förberett för att presentera fick aldrig plats. Inte är jag bitter för det….:) Skämt å sido så avslutade vi mötet med en diskussion kring vad som vi behöver göra inför vår första review i Bryssel. Flera av de saker jag planerat att lyfta handlade just det om problem kopplade till sådant som kan bli granskade i en review. Men jag är inte bitter……

Om en månad är det dags och då skall jag klä skott för alla delar i det arbetspaket MIUN är ansvarig för, men som många av dem helt har kört sitt eget race utan att lyssna. Hur gör man det då? Know your enemy. En viktig detalj kommer att vara att kartlägga de reviewer vi får tilldelade. Vilka är de? Vad har de för fokus, vad verkar de göra osv. Nog tror jag det kommer gå bra, men just känslan då den mer fria tolkningen av vad projektet skall göra har rått så är jag tveksam till att det kommer bli lätt. Men rapport följer.

Athen har dock varit en härligt enkel stad att vara i. Tunnelbanan fungerar bra, bussar likaså. Trevliga människor och min favorit cappuccino frappo. En isig cappuccino utan socker det är mums. I morgon blir det nu hemresa med sämsta trippen. Via bryssel (6h väntan) och sen Stockholm (2,5h väntan) kommer jag slutligen om allt går vägen hem. Allt för att kastas in i en hektisk fredag med undervisning, intervjuer, bli intervjuad av internrevisionen, handleda. Därefter kan jag göra helg och ser fram emot en helg med MTB orientering och rullskidor i Övik med stora sonen.

http://erikborglund.wordpress.com

Befinner mig på Piraeus University of Applied Sciences (PUAS) som precis bytt namn från Technological Educational Institute of Pireus. Här har vi ett arbetsmöte i projektet TRILLION.

Gårdagen kan sammanfattas som rök och kaos. Vi började dagen med att en av våra partner hade med sig en poliskollega från UK som med pondus av 30-års poliserfarenhet gav projektet några råd. Denne poliskollega är också inblandad i ett annat projekt i samma EU-call som vårt och även dem arbetar med community policing. Vi fick rådet att våra scenarier och användarfall var för fokuserade på reaktivt polisarbete och utredning av grova brott. Detta är ngt som jag och mina kollegor vid Miun försökt säga flera gånger men helt utan framgång. Trots att frågan igen lyftes så kom vi inte framåt. Krasst känns det som mötet och delar projektet redan bestämt sig vad de skall göra och att försöka skapa ngt nytt och innovativt kring community policing är tydligen mindre relevant än att koppla samman sensorer mm. Problemet innebär också att de mer tekniskt orienterade partner inte verkar vilja se samhällsvetenskapliga problem och att deras tekniska innovationer till stora delar befinner sig i en gråzon avseende privacy och integritet.

En annan mycket spännande och annorlunda upplevelse som jag helt glömt bort, är att röka inomhus. Här röker man på arbetet i rummen, i korridoren, i klassrum. Kan inte säga att jag saknar detta i Sverige.

http://erikborglund.wordpress.com

Efter att fått en bra natts vila har jag läst och funderat på det inspel som på vårt projektmöte kom fram igår, nämligen att förorda möjligheten att vara anonym i det system, den teknologi som projektet skall utveckla.

Enkelt så arbetar Trillion med att utveckla teknik och arkitektur för att underlätta samarbete mellan polis (Law Enforcement Agencies, LEA) och medborgare (Citizens). Det är utifrån ett Horizon 2020 call där community policing var fokus.

I projektet har MIUN bland annat varit ansvariga för sociala krav på systemet, arkitekturen har vi funnit med brett stöd i tidigare forskning, att samarbete kräver trust och trust byggs upp ömsesidigt över tid. Vi har också lyft fram hur viktigt det är att det inte är polisens (LEA) som skall styra hur detta samarbete sker, utan det är medborgarna som skall driva detta.

Nu argumenterar man för att projektet skall influeras av Crimestoppers i UK, en organisation som tar emot tips, anmälan mm anonymt och sedan förmedlar det till polisen. Man försöker visa att det finns behov av anonymitet för att rapportera brott.

Utifrån detta så har vi nu fått två problem att ta ställning till. 1. I vårt projekt höjs kraftiga röster för att vi måste möjliggöra en anonym rapportering av händelser. 2. Systemet har för starkt polis-fokus (LEA). Projektet har från första början, enligt mig haft en för otidsenlig syn på samarbete mellan polis och medborgare.

Då jag de senaste åren arbetat nära med min kollega och mentor Professor Katarina Lindblad Gidlund, så har jag blivit mer modig i att ta ett normkritiskt perspektiv.Jag gör det inte jämt, men ibland och i detta fall är jag väldigt normkritisk. Med 20 års poliserfarenhet och lite kritiskt perspektiv så kan jag tyvärr inte förstå hur samarbete kan förbättras om man möjliggör anonymitet. Det som gör mig frustrerad är att majoriteten av projektet bevisligen enbart vill göra det som redan finns, dvs möjligheten att sända och dela information till polisen (LEA). Man har inte ambition att vilja utveckla samarbete mellan medborgare och polis (LEA) till en ny nivå, där tekniken kan vara en mediator för att skapa tillit och skapa förutsättningar för att finna nya sätt att samarbeta och därmed skapa förutsättningar för ett tryggare samhälle. Man lyfter crimestoppers UK för att exemplifiera det samhälleliga problem som finns där många medborgare saknar tilltro till polisen och sannolikheten att använda ett system där polisen är den enda som drar nytta av användandet är lika med noll.

Idag kommer jag vara den jobbiga svensken som är normkritisk, den jobbiga, den som upplevs som konservativ och bakåtsträvande, den som inte tror på att ökad anonymitet och övervakning är vägen för framgångsrik samverkan, den som hela tiden hävdat att projektet skall drivas av polisens behov utan medborgarna och polisens behov tillsammans. Jag är medveten om att projektet kommer lyssna men icke ta notis av vad jag säger. Men som en god samuraj kommer jag stupa med huvudet närmare fienden. I morgon får vi se hur väl det gick…;)

http://erikborglund.wordpress.com