Skolorganisation och skolkultur 13: Vad är skolkultur?

Skolkulturer är abstrakta och svårfångade. Icke desto mindre är de närvarande överallt i skolors vardagsarbete. Scheman, tjänstefördelningar, skolkataloger och arbetsplaner är administrativa dokument som inrymmer väsentliga skolkulturella aspekter Vidare finns skolkulturer närvarande i undervisningen, elevers inbördes relationer, lärares samtal i personalrummet, föräldramöten, konferenser av alla slag etc.

 

Skolkulturer kan liknas vid informella regelsystem som informellt styr skolors vardagsarbete, och därmed utgör en kritisk materia att väga in och hantera i skolutvecklingsarbete.

 

Skolkulturer kan variera inom en skola och mellan olika skolor och bottnar i skolans historiska traditioner. Förskolan har sin historia i barnomsorgen (och barnträdgården) där samarbetsinriktade arbetssätt och arbetsformer har varit och är näst intill självklara. Låg- och mellanstadiet har rötter i folkskolans traditioner, medan högstadiet och gymnasieskolan historiskt sett bottnar i mer urvalsinriktade skolformer.

 

Yrkesinriktad utbildning vilar många gånger på yrkestraditioner snarare än på utbildningens i sig Till detta kommer den icke undervisande skolpersonalens yrkesbakgrunder och den påverkan som närmiljö har på den enskilda skolans kulturer.

 

Trots att skolor har flera kulturer, finns ofta en som har ett mer dominerande inflytande än andra över vardagsarbetets innehåll och form. Företrädarna för den dominerande kulturen – kodbärarna – är ofta informella ledare och inte sällan skolans reella makthavare.

 

Skolkulturer består alltså av ett sammelsurium av sociala fenomen vilket medför att de är svåra att tackla och förstå sig på. En värdering och analys av en skolas kulturer kan leda fram till slutsatsen att kulturerna är öppna, generösa och underlättar skolutveckling. Men slutsatsen kan också bli att de är inskränkta, intoleranta och utgör skolans “jantelag” med den oskrivna uppmaningen att gör inget annat än det du alltid gjort. Analysen kan också resultera i att kulturerna har inslag av såväl jantelag som mångfald.

 

Att analysera innehållet i en skolas kulturer är således en grannlaga uppgift och att finna en metod som fångar in skolkulturer i alla dess delar är knappast möjligt. Däremot är det fullt möjligt är att metodiskt genomföra kulturanalyser som ger tillräckligt underlag för att peka ut lämplig färdriktning för skolans fortsatta utveckling. I kommande blogginlägg ska denna metod beskrivas och exemplifieras.

Skolorganisation och skolkultur 12: Skolorganisationers många ansikten

Frirumsteorin vilar som framgått på att skolan som statlig institution har vissa bestämda uppdrag att fullgöra i samhället. Enskilda skolor, d.v.s. skolor som organisationer, är operativa enheter som har att förhålla sig till de institutionella uppdragen i anslutning till vardagsarbetets planering, genomförande och uppföljning.

     Skolorganisationer uppvisar internt olika ”ansikten” eller sfärer i förhållande till de aspekter av vardagsarbetet som lyfts fram och betonas. I några tidigare blogginlägg har dessa ansikten beskrivits som en professionell sfär om vi sätter fokus på de anställda, en byråkratisk/administrativ sfär om vi lyfter fram skolors arbetsorganisationer och en tvångssfär om eleverna uppmärksammas.

     Frågan är då om en skolorganisation trots de olika sfärerna kan beskrivas och analyseras på ett sammanhängande sätt. Ett försök att besvara frågan är att lyfta in begreppet skolkultur och kulturanalys i sammanhanget. Skolkulturer avspeglar skolors lärandemiljöer och i dessa finns inslag av professionalism, skoladministration och tvångsstrukturer.

    I de blogginlägg som följer kommer dels skolkulturbegreppet som sådant att tas upp. Men jag ska också ge exempel på hur kulturanalyser kan genomföras i praktiken

Skolorganisation och skolkultur 11: Skolors byråkratiska/administrativa sfär

Som behandlats i de två senaste blogginläggen kan skolor beskrivas som professionella organisationer om vi lyfter fram de anställda och tvångsorganisationer om uppmärksamheten riktas mot elever. Men skolor kan också ses som byråkratiska/administrativa organisationer och då riktas fokus mot regelverk och arbetsformer som ligger till grund för vardagsarbetet. Att betrakta skolor i detta perspektiv innebär att vi uppmärksammar skolorsarbetsorganisationer som grovt uttryckt kan utformas i spännvidden mellan differentiering och integrering.

     Det kanske mest klassiska kännetecknet för en skolas differentierade arbetsorganisation är att den vilar på principen om ämnesindelning som i vardagsarbetet brutits ner till schemapositioner som tämligen exakt delar upp vardagsarbetet i tid och rum. Under 1970-talet skedde emellertid inom grundskolan en uppluckring av den strikta ämnesuppdelningen. Ett uttryck för detta var att Lgr 69 införde ämnesblocken SO och NO. Ett ytterligare exempel som öppnade mer integrerade arbetsorganisationer kan föras tillbaka på Lgr 80s direktiv att samtliga grundskolor var ålagda att införa en arbetsenhetsorganisation. Motivet till detta var bl.a. att arbetsenheterna avsågs att fungera som demokartiska föredömen. Av speciellt intresse i sammanhanget var den koppling som Lgr 80 gjorde mellan arbetsenheter och arbetslag.

     Läroplanerna Lpo och Lpf 94 ställde inga explicita krav på skolors arbetsorganisatoriska former. Trots detta kom frågan om arbetslag i arbetsenhetens anda att behålla sin aktualitet. En anledning till detta var sannolikt att frågan om arbetslag inte bara tonade fram som en arbetsorganisatorisk formfråga, utan även lyfte fram den mer grundläggande frågan om samarbete mellan och inom skolans olika personalgrupper.

     Inte heller de senaste läroplanerna för grundskolan och gymnasiet för fram några direkta påbud om skolors arbetsorganisationer. Dock kan sägas att de genomgående mer strikt ämnesbundna kursplanerna öppnar för arbetsorganisationer av mer differentierat slag. Följdriktigt är frågan om arbetslagens vara eller inte vara som väsentliga inslag i skolors arbetsorganisatoriska strukturer väsentligt nedtonad i såväl skoldebatt som skolpolitik.

     Skolors arbetsorganisatoriska utformning säger i strikt bemärkelse ingenting om skolarbetets innehåll. Dock kan kunskaper om skolors byråkratiska/administrativa strukturer ge värdefulla kunskaper om enskilda skolors administrativa beredskap för att bedriva skolarbete med olika innehållsliga inriktningar.

Skolorganisation och skolkultur 10: Skolor betraktade som tvångsorganisationer

Ett bärande inslag i skolans institutionella struktur är att elevrekryteringen till grundskolan grundas på skolplikt. I motsats till vad företrädare för mer marknadiserade synsätt på skolan hävdar är elever per definition inga ”kunder”, utan snarare aktörer i tvångsorganisationer. Skolplikten står för att ett av skolans oskrivna uppdrag är att förvara elever, men skolplikten innebär också en skyldighet att fostra elever i enlighet demokratiskt funtade normer och att skydda dem mot våld, förtryck etc.

Skolplikten sägs ha tillkommit i Sverige i och med 1842 års folkskolestadga, men det var först genom 1882 års skolstadga som en skolplikt av den typ vi har idag infördes. Skolplikten blev nioårig 1950 och i dagsläget gäller skolplikten för alla i landet folkbokförda barn från 7 till 16 år (i särskolan 17). Även 6-åringar kan omfattas av denna lagstiftning. Den till skolplikten kopplade rätten till utbildning gäller för grundskolan, särskolan, specialskolan och godkänd fristående skola. Skolplikten är ett uttryck för myndighetsutövning och vårdnadshavare som hindrar skolpliktiga barns skolgång kan vitesföreläggas.

Det faktum att dagens grundskolor i praktiken är tvångsorganisationer öppnar för en mångfald av elevroller. Av tradition har elever betraktats som deltagare i skolors vardagsarbete. Med detta menas att elever ska fyllas med en viss mängd bestämd kunskap. Elever kan emellertid vara mer eller mindra anpassade till den traditionella deltagarrollen. Man kan uppleva att rättigheten att tillgodogöra sig skolans innehåll väger tyngre än tvånget (skyldigheten) att befinna sig där. Med en samlingsbeteckning kan dessa elever beskrivas som medverkare. Andra mindre anpassade elever deltar, men medverkar reellt sett inte aktivt i skolors vardagsarbete. I ytterligare andra fall återfinner vi de missanpassade eleverna som kan beskrivas somåskådare; man vare sig medverkar eller deltar i skolarbetet, utan befinner sig i vad som med dagens språkbruk benämns utanförskap. Dagens skolpliktbaserade skola öppnar alltså för varierande grader av inblandning från elevers sida, och arten av engagemang kan grovt sett beskrivas med utgångspunkt från elevrollerna medverkare, deltagare och åskådare där medverkarna är mest och åskådarna minst inblandade i skolors vardagsangelägenheter.

Det ovan sagda gäller primärt grundskolan. Men trots att gymnasieskolan formellt sett är frivillig finns påtagliga inslag av tvångsstruktur även där. En kombination av krav från arbetsmarknaden och gymnasieskolans traditionella kulturer gör att även gymnasieskolor väl låter sig beskrivas och förstås som tvångsorganisationer.

Skolorganisation och skolkultur 9: Skolor som uni- och multiprofessionella organisationer

Föregående blogginlägg handlade om hur enskilda skolor som organisationer kan beskrivas och förstås som enskilda enheter som agerar inom ramen för skolan som institution i samhället. En enskild skolorganisation kan indelas i olika sfärer, en professionell, en byråkratisk/administrativ och en tvångssfär. I detta inlägg ska vi titta närmare på den professionella sfären, d.v.s. den del av en skolorganisation som uppmärksammar de anställda.

Skolors professionalism kan bedömas i spännvidden mellan uni- och multiprofessionalism.   En uniprofessionell skolorganisation präglas av att den innehåller ett antal yrkesgrupper som inom en skola fullgör sina yrkesuppgifter mer eller mindre oberoende av varandra. I sin extrema form innebär detta att respektive yrkesgrupps autonomi och kåranda uppmärksammar yrkesinterna angelägenheter, och att kunskapsbasen är inriktad mot yrkesutövarens specialistuppgifter. En multiprofessionellorganisation utmärks i sin renodlade form av att personalgrupperna känner ansvar och engagemang för organisationens vardagsarbete i stort, och att personalen har ett gemensamt förhållningssätt gentemot uppdragen och ramarna som organisationen vilar på.

Den multiprofessionellt präglade skolorganisationens kännetecken står inte i motsättning till att de enskilda yrkesutövarna också är kompetenta i sina specialistuppgifter. Den bygger snarare på att yrkesgrupperna behåller och utvecklar sin specialistkunskap och att man därutöver äger en kompetens som är direkt kopplade till organisationens samlade uppgifter. Den kunskapsbas som multiprofessionalismen bygger på är en kombination av fackkunskaper och kunskaper kopplade till organisationens uppdrag.

Uniprofessionella skolorganisationer utmärks sammanfattningsvis av strikt arbetsdelning mellan och inom yrkesgrupperna. Multiprofessionella skolorganisationer kännetecknas däremot av arbetsintegrering mellan och inom de olika yrkesgrupperna. Summa summarum är uni- och multiprofessionalism en beskrivande, men inte en normativt värderande, begreppsapparat som möjliggör skolorganisatoriska studier av såväl olika personalgruppers arbete och arbetsvillkor som gruppernas inbördes yrkesrelationer.